Vilken dag det var igår.
Du vet en del, men inte allt. Vi skulle ju iväg på lyx, som jag sa. Middag hos gullvännerna. Och attt bara få gå bort en vardag och få middagen serverad, är ju lyx. Men att middagen nu visade sig vara i klass med Nobel och jag och mannen grämde oss lite över att han inte hade knutit på sig slirren och jag inte kammat håret lite noggrannare. Det var ju bara för lyxigt för att vara sant. Och gott.
Det. Var. Så. Gott.
För det första; att promenera längs med vattnet dit. I den ljummaste eftermiddagen som lillastaden, hittills i år, har bjudit på. Jag kunde inte se mig mätt på allt det så-grönt-som-det-bara-är-den-här-tiden-på-året-gröna. Den där blåa himmelen och så det där färska, gröna. Jag stannade en sväng och bara andades och blundade. Mannen sa lite retsamt vad gör du nu då? Nå töcke den yoga eller? Jag njuter, svarade jag. Den här tiden är helt ljuvlig, men har en tendens att bara säga svisch.
Så, vi gick där, som två flåsande typer och lät vårdoften sätta bo i näsan på oss.
Sen kom vi fram. Till gullvännerna. Och där serverades vi världens brakmiddag. Förrätt: ljuvlig räksoppa. Varmrätt: Egenfjällfiskad röding. Efterrätt: Creme brulee.
Alltså, jag höll på att smälla av. Min mor skulle varit nära mig, hon brukar sitta och titta på mig när jag äter något som jag tycker är himlagott, åh, nu ser jag att du njuter! brukar hon säga. Och det hade hon fått upprepa typ 1000 gånger igårkväll.
För andra gången i livet åt jag creme brulee. Så makalöst gott! Och som om det inte vore nog. Så fick vi paket också, både jag och mannen. Vi hade tydligen varit snälla och hjälpt till med en grej, något jag och mannen bara tyckt varit roligt att kunna hjälpa till med, men som betytt mycket för gullvännerna. Så fint, alltså. Med vänner och den där grejen att kunna hjälpa till.
TACK tack tack, sa vi. Och sen rullade vi hemåt. Ja, en av oss i alla fall. Mamma och Pappa Gringos gick faktiskt. Tog längs-vattnet-vägen även på hemvägen. Och det var lika vackert då. Alldeles stilla, stilla. Och tyst. Bara några kvällspigga fråglar som kvittrade. Och så vi; snurriga familjen. Jo, precis; veckan hade knappast kunnat börja bättre.
Och idag fortsätter den, veckan menar jag. Med en tisdag, där regnet hänger i luften och vi gnuggar sömnen ur ögonen. Jag är otroligt mör i kroppen och går och mumlar för mannen en bastu. en massage. ett varmt bad…vore skönt för denna kropp. Det hinns inte nu. En dusch, ja! Och sedan väntar frukost, bäbismys och sedan ska vi iväg på lite måste-fix. Men vi följs åt, hela familjen. Det blir roligare så, helt enkelt. Liten har lovat att viska till mamma när han hungrig. Viska. Han är ju som han är den där minimannen; ljuvlig.
Ha en bra dag!
Senaste kommentarer