Tänk att det är såhär varje år, sa jag.

Vadå? frågar han.

Jamen, hur kan dom helt plötsligt bara vara där, från nästan ingenstans. Nästan utan förvarning. Och helt plötsligt bara brista och göra det sådär vackert så det, nära på,  gör ont i kroppen. Jag menar knopparna, förstås. Dom som i ett knyck förändrar det där uterummet som under långa och mörka månader bara varit kalt och kallt, till att helt plötsligt bara göra allt ordslukande vackert. Det är inte bara knopparna och det där gröna. Ljuset också. Kan man få nog? Nej, jag tror inte det alltså.  Det är så magsikt, tycker jag. Att vara ute, särskilt om kvällarna när det fortfarande är ljust och varmt och så dom där kvittrande fåglarna på det. Om några dagar ska jag göra bland det bästa jag vet med den här tiden på året; plocka liljekonvaljer. Jag blir som berusad när jag stoppar näsan i en sån bukett. Förresten, jag blir som berusad av hela alltet nu…

Det är så vackert.

Jag och Liten hade mamma-son-tid igår eftermiddag. Vi tog en rask långpromenad, mycket längs vattnet. Och jag försökte konversera med honom och säga tänk att det kan bli såhär grönt!? Det nästan sticker i ögonen. Visst är det häftigt att det blir såhär gudomligt vackert, nästan i ett knyck?

Liten höll med. Han med så många års erfarenhet av detta… men jo, han höll med. Det är vackert. Och ljust? Ja, det skriver han nog under allra mest på.

Den promenaden fyllde på mitt orka-redovisningsdag-nummer-två-konto. Så idag vaknar jag och känner mig taggad! Gruset i ögonen ska bara bort, och ostyrigheten som bor på huvudet… kanske lättare sagt än gjort. Men jag ska allt göra mitt bästa. Att ställa sig på baltantrappen och sträcka på sig, andas in det gröna… för ja, det dofffftar ju så gott nu också! … ja, att göra det, får blir en början till grusstädandet i ögonen!

Ha en fin torsdag!

Kram/lillafrun