God morgon.

Jag och M var ute och grejsade till närmare tolv i natt. Först var vi över till Litens farmor och farfar. S satt länge, länge hos sin farmor och bara var. Han är skön med det där; han kan var pigg som bara den och vilja stå på benen, göra små knäböj och ligga på mage och bli arg på att armarna inte hänger med lika bra som benen, ja det är också en höjdare. Men sen kan han också vara åt det andra hållet, likväl. Sitta still och bara mysa. Älskade unge. Sen gick vi hemåt igen. Jag gjorde ett ryck och planterade om blommor och satte även ner några små liv i en stor zinkbytta jag hittat.

 Är klockan sådär mycket!? sa jag när vi kom in.

Ljuset som är nu, gör att man lätt tappar tiden. Det är härligt. Vi var även in i ladugården, där var det mörkt. Jag och M stod och drömde högt för varandra. Om hur en stor, brun nordsvensk häst skulle stå där inne. I en stor och fin box, tugga hö och osa värme. Hur han skulle ha sin hage bara precis  där, utanför. I det där gröna jag nu ser ifrån köksfönstret. En kompis skulle han ha också, såklart. En liten plutt. Litens lilla plutt. Klart han ska ha en egen ponny, minimannen. Visst är det underbart?

Det är aldrig, aldrig fel att drömma. 

Och jag kan inte låta bli att tänka M, så rätt han är för mig. Och vilken kärlek han ger mig. För nä, det är nog knappast en utav hans högsta drömmar, att få att ett par hästar i en hage, nära köksfönstret. Men däremot är det min högsta dröm. En utav mina högsta drömmar. Och det vet han, och på väg blir det även en utav hans högsta drömmar. Vi gör, för varandra. Det, är kärlek.

Idag vaknar vi till tisdag. Fåglarna sjunger och solen kämpar med strålarna. Snabbt täcks dom av moln, men i alla fall- den är här. Värmer oss när vi dricker morgonkaffet här ute, vid det där lilla bordet. Det större är inte riktigt redo att användas, ännu. Om en stund ska vi i väg till BVC. Liten är nu tre månader och ska få sin första vaccindos. Fy. Jag hatar sprutor. Fullständigt. Pappan får vara den starka och följa med in, jag tror inte jag klarar det. Liten känner ju om jag är spänd och rädd, så det är nog ingen bra idé. Men vi får se, har svårt att tänka mig att lämna honom också, bara för att jag är en fegis när det gäller sprutor. Jag vill vara en stark mamma. Håll tummarna för att det, oavsett,  går bra för minimannen!

En pelargon har fått mer jord, och är inom kort på väg att slå ut i blom. Drömmar om framtid och hästar susar i luften. Och idag ska Liten få sin första spruta.

Allt gott!

-Ta hand om Dig.

Kram/lillafrun