Och syrénerna, dom vi gick iväg efter med stora steg, igår eftermiddag. Dom placerades ut, i den ena vasen efter den andra. En på den skinande rena diskbänken och en på köksbordet, som badade i eftermiddagssol. Vi lämnade det nystädade huset, för att gå på kalas. Till Litens farmor och farfar. Dom bor bara där på andra sidan, inte alls långt ifrån, faktiskt.

Liten hade gjort sig fin, torkat sig ett extra varv runt munnen och spretade på tårna så mycket han bara kunde. Allt för att var fin för sin farfar, som fyllde år. Och mamman hade dragit på sig en sommarklänning, fastän det är jordens sämsta amningsplagg. Men, vill man vara fin…. då kan det få vara lite småbökigt! Och pappan i Lilla familjen? Ja, han var bara snygg, som vanligt. Så vi gick iväg, den korta biten. Blev bjudna på himmelskt god middag; ljummen potatis sallad och makalöst god rökt fläskfilé.

Jag och mannen fick höra orden Ni är tacksamma att bjuda på mat ni, tycker att allt är gott.  Ja, vi älskar mat. Helt enkelt. Och tårtan, titta tårtan! Sommarsommarsommar, så det sjunger om det. 

Jordgubbstårta och kaffe från det fina finporslinet. Det kan inte bli somrigare än så.

Det var en god och mysig kväll igår. Sannerligen. Och farfarn blev firad och överraskad. Ja, vi alla blev vi överraskade. För plötsligt,rullade Litens lillkusin in på gården, som den bästa presenten av alla. Och dom är så bedårande söta, dom där två småkusinerna. Satt där, mitt emot varandra. Spanade in och pratade med sina små ljud. Och tåflörtades.

Tiden tickade extrafort igår och plötsligt var det midnatt. Fullmånen lyste på den dagsljusa himmelen och jag och M njöt av att kunna säga Godnatt och tack för ikväll, nu ska vi traska hem. Hem till vårt sommarhem. 

Och idag vaknar vi till fredag.

Av syréndoft och en tidig väckare, som trots sin ihärdighet inte lyckades väcka den minsta i familjen. Han sov, så gott. Klockan var ställd på en halvtimme efter tuppen. För att jag skulle hinna få någon ordning på den där rufsiga knuten på huvudet och för att Litens skulle hinna sträcka på sig, äta frukost, gå i garderoben och plocka fram finkläder, ta på sig dom, ändra sig, byta om igen och sedan packa in oss alla tre i bilen och dra iväg.

Mot kyrkan och sommarens andra, och sista, skolavslutning. Liten körde på ljusblå, vit och ljusrosa outfit. Så gulligt att mamman, trots absolut tidsbrist, var tvungen att dra av en sisådär 100 foton. Men vi hann, i alla fall! Ramlade in i kyrkan några minuter innan klockorna ringde och jag och mannen körde på vår high five! som betyder bra jobbat, älskling. Vi klarade det! Vi hann, även denna gång. Att vi skyndat oss som galningar och sedan sitter och besiktar varandra..du har tandkräm runt munnen! M, sitter mina kläder som dom ska, ingen lucka öppen?? Å nej, vad har jag för fläck HÄR nu då?.. Det, det hör till, det här älskade småbarnslivet.

Liten, minimannen, S. Han, har fått vänja sig vid olika tillställningar, där det spelas och sjungs och applåderas och kryllar av folk. Ända ifrån födseln har han svajsat runt, så han är van det där nu, säger han. Sover sig för det mesta igenom vad det nu är. Men kan likväl sitta såhär…

… i pappas knä, iklädd rosarandig body och coola jeans. Kittad från polarn, från topp till tå. Sjunga med i psalmerna, äta upp pappans hand och sedan tyckta att det är en väldans tur, att tillställningen tar slut någon gång. Idag bär vi med oss den glada niondeklassarens leende och rektorns ord. Om framtid och att vara, som människa. Ungefär såhär:

”Börja med dig själv. Hos dig själv.

Livet är ingen rak korridor. Livet är en labyrint, med olika passager och svängningar. Och vi kommer alla att stöta på problem. Med det är inte problemet som är problemet. Det är hur du hanterar problemet, som är problemet. Retar du upp dig över småsaker, då är du inte större än så

Tänk på: 

Hela världen kan förändras till det positiva, med just dig!

Börja med dig själv”.

Och så fick hon sin examen. Den där älskade J som är så vacker att klockorna stannar.

Och idag ska det firas. Med pompa och ståt. Inte bara hon, J, som gått ut nian. En annan underbar, har fyllt 18 och tagit körkort. En tredje har fyllt 14 och är en pojke så fin, både på in- och utsida, att jag inte vet mosterstolhetsgränserna, när jag ser honom. Alla dom där tre, som jag följt från små minibebbar till vad dom är idag; vackra medmänniskor. Alla tre, är dom en del av min syskonbarnsklan. Mina 8 syskonbarn, mina skatter. Som är kusiner till vår älskade S. Han säger det själv, minimannen, att han är lyckligt lottad. Och jag håller med honom. Inifrån och ut.

Så nu har vi bara landat här hemma i huset en stund. För att äta en lunch, träna ett träningspass och sedan åka iväg till Mäjadalen. Vi är många, många i familjen. Och det är bra. För när det ska kalasas så är vi som det största fixarteamet. Och mysigt har vi på vägen också.

Tacksam?

Ja, det är bara förnamnet.

VÄRLDENS BÄSTA FREDAG ÖNSKAR JAG ER!

– var lite extraextra rädda om er idag. Det är fredagen den 13e och jag är skrockig som tusan. Så HÅLL ER I SKINNET!

Kram/lillafrun