Jag sitter här i eftermiddagssolen.
På den där slitna, mörkt turkosa trästolen. Det vinglar lite, marken är inte plan. Det är den på väldigt få ställen här. Det lutar lite hit och lite dit. Men jag älskar det. Jag är så stormande förtjust i det här stället att jag får nypa mig i armen och en och tre gånger om dagen. Tänk, att vi får ha det här som vårt. Hela sommaren. Jag vandrar längs med lägdan. Går barfota och känner hur gräset kittlar mellan tårna. Tänker att där, där ska min häst stå, och där, där ska jag ha en massa rosenbuskar och pinoer ifrån farmors trädgård.
Jag drömmer.
Ibland blir jag avbruten. Som när älskade, gullvännerna kommer på besök och det dukas fram god sommarlunch; ljummen potatissallad med varmrökt lax och frästa sparrissjälkar. Vi sörplar rabarbersaft och pratar i kapp.
Äter jordgubbar med grädde och vaniljbullar. Njuter av sällskapet som efter en stund tyvärr är tvunget att åka iväg. Men vi fick några timmar. I solen, sittandes på dom här stolarna. Dom som vinglar lite och snart inte har någon färg kvar.
Och vi hade det gott. Oerhört gott.
Och nu sitter jag alltså här. Tack vare att mannen har fixat en sån där 4G-grunka så kan jag blogga var än jag är. Det är kärlek, det där. Att fixa för någon annan, på det där viset som han gör. Och nu är han och återigen snor plats i svärföräldrarnas frys, 15 liter jordgubbar har köpts, idag igen. Det kommer inte gå någon jordgubbsnöd på oss, det är som är säkert. Ja, förresten, så går det ingen nöd på oss över huvudtaget. Just nu, har vi allt vi kan önska.
Och Liten?
Han sover i vagnen. Barbent och med sitt livs första gräs mellan tårna.
Senaste kommentarer