Det är morgon i lyan, igen.
Igår. Torsdagstrött. Med värkande mammahjärta, efter några timmar borta från bäbis under dagen. Snurrande tankar i huvudet. Trots allt, en underbar kväll där jag och bäbis myste och myste och han klappade på sin mamma med den där handen och jag sa till mannen känner han hur mycket jag älskar honom? och mannen svarade, med den där lugnande Emmeli-jag-älskar-dig-rösten; Ja älskling, det gör han. Och han vet att du inte älskar honom mindre för att du missat ungefär 4 vakentimmar av hans dag idag. Dessutom har ni ju setts, annars skulle ju Liten ha varit tokhungrig, ju. Tänk inte som du gör nu ”att det inte är någon idé att tycka att det är jobbigt nu, för det kommer bli jobbigare”. Tänk istället att det är precis som allra tuffast nu, innan vi kommit in i allt nytt. Det kommer bli bättre. Och idag var en extremdag, ni kan ju faktiskt skriva hemma hos oss sedan, så slipper du vara från S. Då kan jag servera er kaffe också, under tiden.
Alltså. Den där mannen. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Han är mitt liv. Han och Sixten. Och idag vaknar vi till fredag, med undantag för ett par timmar på eftermiddagen, så är vi hellediga. Strax innan midnatt, tassade jag på och torkade och dammsugade (det bästa med vår aaasbraiga dammsugare; den är tyst som en mus.) och skurade golv. Tände ljus och njöt av att vara så trött att ögonen gick i kors, och veta att när jag kliver upp imorn,
då är det bara frid och fredag och vi, lilla familjen, som gäller. Och så är det fredagsstädat också!
Det är lyx för mig. Och efter en småtuff torsdag, få kliva upp, kliva ner på mjuka fällen, krypa in i morgonrocken. Äta frukost med M, med Mini-M hoppandes i hoppgungan där bredvid. Det är så underbart att det är svårt att beskriva. Och Minimannen, han ser helt galen ut och blir ibland nästan rädd för sina egna hopp numera. Småtårna blir röda och viks åt alla håll och kanter när han studsar fram. Han ser så lycklig ut. Och jag och M? Vi sitter där, äter, samtidigt som vi inte kan titta bort en sekund från det där livet som gör att vi älskar livet, om möjligt, ännu mer nu än tidigare.
Det är morgon i lyan, igen.
Och jag är så glad och tacksam för det. Fredag! Dessutom!
Ta hand om Dig.
Det här är alltid en riktigt feelgood-blogg! 🙂 Jag blir alltid på gott humör (fast får lite prestationsångest ibland 😉 ) av dig och din familj. Jag trodde jag var städtokig, men inte i jämförelse… 😉 ;)Sömnen är för viktig för mig för att jag ska städa till midnatt! Trevlig helg
Men ååh, tack! Jag blir så glad för orden, men dock!!! Lite ledsen, för jag vill verkligen inte att du ska känna någon prestationsångest. Jag säger ju klart och tydligt att jag är så olagom man bara kan bli och jag vette katten om det är bra, men jag trivs med det liksom. 😉 🙂
Men om jag ser på mig själv ur någon annans ögon.. ja då verkar jag ju kanske inte riktigt klok som är uppe och städar på natten och tränar med bäbis i magen, i princip på väg ut. Och vägrar köpa bröd, för man kan ju baka…. och så vidare. Men jag älskar att leva så!
Kram och trevlig helg!