En sned morgonbild från oss. Morsan försökte förhålla sig till toffsen på huvudet, eller nåt. Då blev det sådär snett. Men mysigt! Vi startar tisdagen tillsammans. Vid frukostbordet alla tre. Två äter gröt och den tredje leker med minimackabitar.
Jag ber till Gud att han inte blir glutenintolerant, då vi inte aalls låtit han äta någon himla gluten sedan han var fyra månader, vilket vi nu i dagarna har läst om att man tydligen ska? Jag har bara ammat och ammat och ammat och det har gått hur bra som helst.
Sedan början på förra veckan, bestämde Minimannen sig för att mamma-mat bara var för bäbisar, det målet kring lunch alltså. Inte på grund av matbrist, han bara bestämde sig. Så typiskt vår lilla Miniman. Så nu ska ha minsann ha riktig mat då. Minimannen bestämmer själv och det är bara att hänga med. Detta resulterade dock i några dagar av en överfull kossamamma, sprutande hormorner, jag-duger-inte-längre-tankar samt en fruktansvärd separationsångest.
Japp. Men så insåg jag, när vi var på bvc och sköterskan för andra månaden i rad frågade om vi börjat ge honom någon mat, att han ju alldeles, alldeles snart är 7 månader, så det är bara jättebra att han är intresserad av annan mat än mamma-mat. Vi har ju introducerat honom till den här världen, genom att ha låtit honom smaka på det ena och det andra på teskedar hit och dit. Och än så länge bara gapar han åt allt och jag har börjat inse, när jag kliver ur åh-ska-jag-inte-få-amma-hela-livet-känslan, att det där inte är något att ta för givet. Det är något att vara väldigt tacksam för.
Så ja. Nu är vi igång i en ny värld. Vi lagar goda lunchrätter och mixar purérer på glatta livet. Och! Så serverar vi några mackabitar till frukosten. För den där himla glutentjosan. Håhå. Det är mycket att hålla reda på. Att amma? Det har liksom bara flutit på från första början. Var tredje timme under dagen, dubbelt uppehåll på natten, tjopptjopp. Mätt och belåten och mer därtill. Som lyckosamt är, så får jag leva i min amningsbubbla resten av dygnet, tar bara ett litet lunchuppehåll liksom. Och nu har kroppen och knoppen börjat vänja sig vid dom nya rutinerna och det äär bara så häftigt, hur allt bara funkar.
Min lilla Bula, som jag älskar att just du kom till oss. Bestämd och proppfull av kärlek. Vi älskar Dig, pappa och jag. Till månen, runt jorden och tusen gånger om.
Mammafunderingar. En tisdagmorgon.
Senaste kommentarer