God torsdag från anticimexteamet!
Jag och Liten, alltså.
Vilken galen dag jag skaffade mig igår. Ja det var faktiskt helt och hållet mitt val av hur jobbig den blev. Men jag fick liksom fnoskler och tyckte att allt med tyg på kändes äckligt så ja, vi jobbade på. Om man säger så.
Sent igårkväll stod jag och strök nytvättade kuddfodral och gardinerna som värmts under dagen (Att stryka är också ett sätt att döda eventuella äckel. Så typ dyra, tunga, gardiner man helst inte vill tvätta, kan man stryka!) och så hängde jag upp dom i det nyputsade fönstret i vardagsrummet. Sen kröp vi ner under alla täcken, med regnet som smattrade mot rutan. Vi kände oss väldigt duktiga, där i mörkret. Och somnade, på en gång.
Gulligare hjälpreda får man leta efter!
Idag vaknar vi i storsängen tillsammans. Liten ligger och stryker sin mamma i ansiktet med den där lilla handen som gör att jag smälter av att bara titta på den. Det är torsdag och förutom att fortsätta med operation Vi tvättar/stryker/vädrar/städar/värmer/fryser och proppar lavendel överallt, så har vi även ett gäng skrivartimmar framför oss.
Vi längtar lite efter pappan, det ska erkännas. Han, som jag vet var alldeles nyrakad innan han for igår. ”För att då är det sådär perfekt till på fredag, som du vill ha det, älskling”. Åh,min M. Han är bäst. Jag har sagt det förut.
Så vi har torsdag. Proppar tvättmaskinen med alldeles för stora saker, sörplar morgonkaffe, laddar för skrivartimmar och så längtar vi lite också.
Må så gott!
Senaste kommentarer