Igår svämmade mammahjärtat över. Igen. Det händer. Hela tiden.

Vi vandrade på tå, med stora steg, från rum till rum. Lekte med alla leksaker. Ballongvispen och alla supersnygga, silvriga matskedar, dom är bäst. Och så somnade vi i en varm hög i soffan också. En eftermiddagslur under filten. Vi gjorde det sedan fredagsmysigt och dansade till idolerna som sjöng på tv:n. Som vanligt tröttnade vi (läs: morsan) på det där med TV. Vi läste Alfons istället och bad Gud som haver. Och så ringde vi mormor och pratade på face time. Vi hade fredagkväll.

Jag njöt så och tänkte på vilken ynnest det är. Att få vara mamma till Sixten.

 Det är det bästa jag vet. Han är så snäll och förnöjsam och har så varit från allra, allra första början. Något vi är så oändligt tacksamma över. Att han mår så bra. Och den där kärleken, till honom. När jag tittar på honom, gör det liksom ont i kroppen. När jag ger honom mat, och han klunkar och sväljer så snabbt han bara kan, samtidigt som han tittar på mig och säger Jag älskar Dig, mamma! Du är det viktigaste i mitt liv. Då smälter jag.

Han ler mot mig som solen, oavsett om jag har toffsen på snedden eller är piffad med rosiga kinder. Han tycker alltid att jag är lika fin, för jag är hans mamma.  Står jag två sekunder bakom kylskåpsdörren för att hämta något däri, då vet han inte hur glad han ska bli när han får syn på sin mamma igen. När han gråter, vill han bli tröstad utav mig. Jag är den som får honom att känna sig trygg.

IMG_1737_wmLiten, 9 dagar gammal.

Älskade Du. 

Att höra Dina andetag, är att höra livets mening.

 

Kram/ Mamma