Vi har fått berättat för oss. Att någon gång, för länge, länge sedan. Så bodde där i rummet en piga eller dräng.
Det enda rummet som varit lite varmbonat och den enda yta som varit hyfsad beboelig.
Vårt blivande sovrum.
Kommer ihåg den där vinterdagen när vi var där uppe och kröp ovanför taket och tömde spånet som låg där… och det var inte bara spån, nej. Nya, husets-rätta-jag-fönster på plats. Det reglades för tak och bara locktaket var på plats blev det liksom ett rum. Ser ju nästan klart ut visst? …..Meen..
Kära nån. Vad spånskottande och spånsugande därefter. Frysryser av tanken faktiskt. Ja, inte bara utav det där ”lilla” (18 kvm) rummet. Utan spåntömmandet av heeeeela våningen.
Men efter att det var gjort, spånet borta. Så började uppbyggandet.
Många timmars tråkjobb som inte syns. Urhuggande i timmerstockar, slangdragande, funderationer; ”ska vi ha eluttaget där eller där?” osv. Våningen som aldrig haft någon el, liksom.
… och så ”bäddas” det med cellulosaisolering så det står härliga till! Här las skivor ner, mest som en liten ljuddämpning.
Men vad hände med det där golvet nu då? Dom där 40 centimeter breda gamla, gamla golvtiljorna..Som vi var så förbenat kära i?
Som såg ut sådär och sannerligen behövde sin tro på sig. Och väldans med kärlek.
Vi bestämde oss föra att göra ett försök att bevara det. M började med elhyveln, som ni vet. Så tjusigt… men vad händer med Byggnadsvårdshjärtat?
En handhyvel hamnar i händerna på den skäggige.
Och vi blir helt nerkärade i synen. Alltså på det där smågalna sättet som verkligen berättar hur sålda vi är för den här gården och hur stor passion vi faktiskt lägger ner i denna renoveringssaga.
Tänk att få kliva ner på det här om morgonen.
Och efter att golvet åter hamnade på plats, då?
Ptja. Då täcktes golvet. Väggar har riktats. Eldosor har satts. Osb-skivor har kommit upp. Jag börjar tusan känna press att veta vad för tapet jag..menar viiii förstås (hehe).. vill ha. Okej okej.. alla väggar är inte riktade. Det ska gips ovanpå osb-skivorna. Spacklas några varv. Slipas. Men sen! Då väntar tapeterna…. iiiih!
Vi har haft en lång renoveringsperiod av att dela upp oss jag och M; Jag och kidsen är ett dreamteam. Snickarmannen, ett… Kan inte förstå hur han bara kan.. allt!?
Vi teamar och knegar, två päron och tre småttingar, vecka efter vecka. Titta här, gulliga arbetsledaren!
M, Vackerpappan. Och Minimannen, 5 år och en utav dom klokaste jag känner.
Men! Ej att förglömma. Vid tillfällen värda guld, så finns dom där som en kärlekens fallskärm. -Våra föräldrar. Som förra helgen när jag och barnen myste med mina föräldrar. Eller som igår, när barnen var på Farmor och Farfar-mys och både jag och M kunde greja samtidigt. Alltid, alltid, alltid värda att nämnas för det dom gör för oss.
Ok. Statusuppdatering av sovrummet alltså. Vi jobbar ju på mest överallt samtidigt där uppe, men Stora Sovrummet kommer nog vara det rum som blir klart först.
”Jag tänkte skicka efter garn, har du något du önskar, något till dig själv kanske?”
… säger min Svärmor titt som tätt och jag blir som alltid sådär saligt lycklig. Joo det finns massa stickat fint i butikerna. Men nix. Precis inget slår hemstickat, det måste jag ändå säga.
Ser ni min senaste vacker-kofta?
Ljusblå och ljuv.
Jag vet att ni är en hel hop som tycker om när jag sänder er info om det hemstickade.
Förutom att pyssla om småttingar, tänkte jag pyssla om hemmet en smula. Vika tvättberg och städa. Längtar efter såpadoft. Och blomsterplockningen på toppen av allt, förstås!
Lika ivriga båda två. Mötte den efterlängtade och susade direkt hemåt. Det var ju meningen att den lilla vännen skulle sitta i vår hemmapysslade lilla åka-bil-låda.. men innan vi anlände gården igen, satt där den där långhårige lille vännen, som en pytteprins i baksätet.. redan på rymmen.. och undrade vart i hela friden han var.
.. Juniflickan, jag och lillvännen skyndade oss, från iskalla vinterkylan och mot värmen. Slet upp Drömdörren och den lilla skapelsen möttes av Minimannen-jubel; ”NU ÄR FRANS FRASSE FRANSSON HÄR!!!”
Och precis så. Nu är han här. Vår efterlängtade pyttekatt. Lilla kattungen, som ska få bo här hos oss.
Salle har, efter bara dryga timmen i rollen, tagit stort, stort Storebrorsa-ansvar. Det hela kan vara bland det gulligaste jag sett.
…
Ok. Nu väntar bara lugna onsdagkvällen här. Småttingar sover och den här mamman ska pusta ut efter en intensiv dag som i stora drag, varit fylld med brödbak och besök av Världens Bästa Bvc-sköterska. En alldeles ljuvlig, solig prommis, mysiga samtal med min storalilla pojke och så avrundar vi med att välkomna lille Frans. Frans ”Frasse” Fransson. Hoppas så att han ska trivas! Och åå, så himla drömmigt att uppleva det här gårdslivet tillsammans med peppade småttingarna.. och den världssnälle älskade skäggige, som ibland kanske tittar på mig med den där du-är-knasig-men-jag-älskar-dig-så-minen men alltid, alltid stödjer sin lilla frus påhitt. Kärlek på sånt!
Byn. Som är mitt hemmahemma. Som alltid kommer att vara mig kär och göra mig hjärtevarm. Främst, för att två utav människorna jag älskar så det värker, bor där. Mamma och Pappa. Där, i lilla byn. Där är jag hemma!
Idag har mina föräldrar pysslat om mig och tre små barnen, medan pappan och snälla svärfar spikat tak på vår övervåning. Farmorsvärmor? Hon levererade nya stickesockar och annat härligt i en kasse. Kärlek alltihop. Förstår ni? -Tacksamheten. Så stor. Jag tror jag måste gråta en skvätt.
Jag, Torehunden och slumrande Bertil tog oss en lång och så skön promenad tillsammans. Längs hemtama vägar. Bland tystnaden. Pulsen som tickade mig ända upp i pannan. Och med träden som fullkomligt dignade av snö. Oj, som det har snöat senaste dagarna.. förutom att det gör livet lite krångligare, att jag är orolig för darlingar som är ute efter vägarna och så vidare, så är det bara mysigt faktiskt!
Som pricken över myset i lilla byn, tog vi sparken till loppisen. Köpte en liten kruka. Susade vidare till lilla mataffären. Köpte geléhallon. En gurka. Tandpetare. Kinapuffar. Och gjorde en sån där gottekaktus, ni vet? ..jag minns att jag tyckte det såg så fräsigt ut som liten.. när någon kompis fick en sån på kalas. Godis. Och gömda slantar i krukan. Så. Jag och barnen knåpade ihop den där kaktusen, sen pussade vi MammaMormor och PappaMorfar hejdå-vi-ses-snart, susade hemåt, mötte upp Snickarpappan, piffade till oss lite och sen har kvällen spenderats i Mäjadalen. Kalas! Min Gudson R firades. Och återigen, blir jag alldeles gråtlycklig över denna stora fallskärm av människor vi har i kring. En gåva, så stor.
Varvat med så drömmiga skoterutflykter på Gamla Bettan, dragandes pulkan vi fick av Morbror S alldeles innan han lämnade jordelivet. Så himla härligt och hjärtegott det var, att vinka till Morbror S där i himlen, samtidigt som vi susade fram!Ivern över att börja med husets sista två sidor, var stor så stor. Mannen och Minimannen skottade och hackade sig kämpandes ner till backen genom snölagret, för att börja bygga ställningen. Men, livet. Fokuserade på annat. Och plötsligt låg mamman som ett töcken i ambulans med blåljusen blinkandes och en fruktansvärd rädsla. ”När livet plötsligt bjöd på väldigt oväntade, ocharmiga nya erfarenheter”. Med samlad familj hemma på gården igen, började vårpeppen kännas i precis hela kroppen. Solkyssta preggomamman med undran om ”vem är du, lilla människorbarn?”. Jag tog det fulaste fotot i mannaminne av vårt hus. Ju fulare förebild, desto roligare.
Livet varvades av härligheter, med såna där scener av småbarnslivskaos. Som HÄR… kära hjärtanes, alltså.
…
Solen gassade in mer och mer och samtidigt som snön smälte i räserfart där ute, bakade vi massor av goda bullar här inne…”Guldstunder. Och pussar på rad”.
Månaden avslutade vi med ljuvligt trädårdsfix… inte klokt vad snön smälte fort. Från masssssor till bara någon envis snöfläck här och var, i ett nafs! Valborgsmässofton blev inte aalls som vi hade tänkt oss.
Morsan inlagd på sjukan ena dagen, Monstermigrän, sjuka småttingar och så en liten prick över i:et med att avsluta april på sjukan också… En ”Valborgsmässoafton med några suckar”.
Det blev maj och blåsippsbacken besöktes!
Det boades i massor inför nya familjemedlemmen. Småkläder tvättades och veks. Det bakades och fejades.
Och vädret var sagolikt. Svärfar var här och mannen och han bytte rekordmånga fönster under en och samma dag. På köksbordet stod vitsippor och ute i trädgården bjöd jag familjen på pannkakslunch under äppelträdet. Minimannen lärde sig att cykla utan stödhjul i ett nafs. Liiivet, med vårlökar som slog ut..liljekonvaljer, syrener och äppelträd i en salig alldeles overklig blandning. Husväggar sågades upp…Och en preggomage med två fröväntansfulla syskon, förevigades. Vi sådde i odlingstäppan.. ..och inne på salsbordet stod planten och väntade på att få flytta ut.
Älskade pappa kom och hjälpte oss med grundmålning av blivande brädfodringen..
Jag sammanfattade maj-månaden såhär;
”Sagolik. Smått overklig. Och alldeles, alldeles underbar.
…Så sammanfattar jag denna majmånad. Som jag nog tror vi kommer minnas för evigt. Kära nån, som vi har njutit. Vilken belöning efter kalla och snöiga Vargavintern, som ju var fräsig absolut… men frihetskänslan, att bara kunna öppna dörren tidigt om morgonen och stänga den sent på kvällen… låta barnen springa in och ut precis som dom vill. Solen, värmen, ljuset, blomsterdofterna, fågelsången… himmelskt”.
Men som vanligt i livet samsades ljuvliga dagar med bekymmersdagar… som oron över att en älskad inte mådde bra. Eller om bebben i magen låg som den skulle.. skulle vi plötsligt måsta planera in ett kejsarsnitt?
I väntans tider gick vi in i månaden med det vackraste namnet.
junimånaden.
Jag tog min Juniflicka i handen och vi vandrade längs grusiga lillvägen.. nu var vi framme vid vad som allra, allra högst troligt skulle bli Minstings födelsemånad. ..och precis 7 dagar in i månaden, vände solskensvädret till storm och på-tvären-regn och här hemma på Drömgården var värkarna igång och ingen var coolare eller ivrigare än jag.
Som den mest självklara lilla Lillebroren på denna jord, anlände han.
Älskade Prins Bertil. Som vi hade längtat på honom.Och välkomnandet in i familjen kunde inte bli vackrare!
Storebror tjöt av lycka. Lilla Juniflickan undrade vad i hela friden vi släpat hem för en ”docka” (som hon kallade B i början, frågandes) och stoltheten hos mig och M var (och är) enorm.
Sex dagar gammal fick jag chansen att visa B vad som i hela mitt liv var Mitt Smultronställe på jorden. Älskade lilla sommarstugan som min Morfar och Mormor rådde om i begynnelsen. Inget blev som det någonsin var tänkt. Och ur våra händer och hjärtan slets den älskade lilla gården, där ute vid havet. Absolut en utav årets allra, allra sorgligaste händelser och något som aldrig kommer att sluta sörjas. Den blev den 21 juni, Årets ljusaste dag. Och Junis 2-årsdag.
Vi firade, dagen lång, förstås!
Först födelsedagsmorgon och busig födelsedag.
Följt av 2-årskalas med Storfamiljen i vackra junikvällen. Det blev midsommar. Och jag förklarade kärleken i ord, till min nyfödde lillprins.
”Din allra första Midsommar” och orden får mig att gråta återigen, av flera anledningar. Både kärlek, lycka och ledsamhet. Vi var i bäbisbubblan, för att ibland börja släppa iväg den skäggige, så stolta trebarns-Snickarpappan, nu och då.
Förutom att snickra på huset, hade han snickrat ihop en kärleksgåva utan dess like, till sin fru…Den vackraste Trägungan jag kan tänka mig. Och därmed blev min dröm möjlig om att sitta där och amma bäbis i sommarvärmen…. ”oooom det bara kan bli en eller par dagar så pass varmt, i sommar”..tänkte jag.. … med trädgårdsbuketten i handen, satt jag där och kände mig som den rikaste på jorden.
Som nybilven trebarnsmor, fortsatte livet..
…
..men mer om det, i Del 3 som dimper ner inom kort!
Jag tänkte visa en del av vad han ska få i present av oss.
Vi diggar ju att vara ute som ni vet. Lite nya pryttlar att roa sig med i uteleken känns kul.
Bandymål med tillbehör känns ju himla roligt… säger hon som troligtvis inte kommer kunna vara så himla delaktig i spelet när det blir dags, men så småningom. Målen finns HÄR.
Känner inte att det är min grej riktigt, men typ den HÄR klubban borde ju bli bra till.. eller? Mannen ska fixa shoppingen för det här så jag känner mig lugn.
När Lillan sover skönt i vagnen brukar jag och S passa på att ha Mamma-Liten-tid. Då pysslar vi, tar en sparktur efter lillvägen eller spelar något spel tillsammans. Att räkna är något som är väldigt roligt. Så ett nytt sällskapsspel med lite räkning i fokus känns mysigt.
Eller fanns, verkar det som. Slut i lager står det nu men det fanns ju massa andra roliga legogrejer där också. Sicken tur att jag hann norpa en Brandbild till min lilla Miniman som ju ska bli Brandis som både Farfar och sin Far.
Måste till sist också bara tipsa om vad som nog blev favoritjulklappen för S. Han fullkomligt älskar att bygga, konstruera, skruva, sätta ihop och så vidare. Vi måste på riktigt gömma undan skruvmejslar nu för att kunna ha koll… har vi inte det kan man plötsligt plocka upp nån pryl som bara ramlar sönder… för att ”någon” skruvat bort alla små pytteskruvar. Teven levde farligt här en dag. Men i alla fall.
Kika HÄRför ett drömkit från BRIO om ni har en liten som precis som vår Liten tycker om sånt där.
Ok. Fyraårspresenter alltså.
Nu ska jag sitta här på kökssoffan och bara pusta och njuta en stund, skavfötterns med mannen. Då jag tar nattningen om kvällarna slumrar jag som sagt oftas in. Och han går i sin tur ut i målarverkstaden och målar, skrapar eller gör annat. Men ikväll har vi date. Med nystädatkänsla och fredagen så nära inpå. Himmel, så härligt!
Och precis så. Nu är han här. Vår efterlängtade pyttekatt. Lilla kattungen, som ska få bo här hos oss.
Varvat med så drömmiga skoterutflykter på Gamla Bettan, dragandes pulkan vi fick av Morbror S alldeles innan han lämnade jordelivet. Så himla härligt och hjärtegott det var, att vinka till Morbror S där i himlen, samtidigt som vi susade fram!
Ivern över att börja med husets sista två sidor, var stor så stor. Mannen och Minimannen skottade och hackade sig kämpandes ner till backen genom snölagret, för att börja bygga ställningen. 
Men, livet. Fokuserade på annat. Och plötsligt låg mamman som ett töcken i ambulans med blåljusen blinkandes och en fruktansvärd rädsla. ”
Med samlad familj hemma på gården igen, började vårpeppen kännas i precis hela kroppen. 
Solkyssta preggomamman med undran om ”vem är du, lilla människorbarn?”.
Jag tog det fulaste fotot i mannaminne av vårt hus. Ju fulare förebild, desto roligare.
Svärfar var här och mannen och han bytte rekordmånga fönster under en och samma dag. 
På köksbordet stod vitsippor och ute i trädgården bjöd jag familjen på pannkakslunch under äppelträdet.
Minimannen lärde sig att cykla utan stödhjul i ett nafs.
Liiivet, med vårlökar som slog ut..liljekonvaljer, syrener och äppelträd i en salig alldeles overklig blandning.
Husväggar sågades upp…
Och en preggomage med två fröväntansfulla syskon, förevigades. 
Vi sådde i odlingstäppan..
..och inne på salsbordet stod planten och väntade på att få flytta ut. 
I väntans tider gick vi in i månaden med det vackraste namnet.
..och precis 7 dagar in i månaden, vände solskensvädret till storm och på-tvären-regn och här hemma på Drömgården var värkarna igång och ingen var coolare eller ivrigare än jag.
Och välkomnandet in i familjen kunde inte bli vackrare!
Sex dagar gammal fick jag chansen att visa B vad som i hela mitt liv var Mitt Smultronställe på jorden. Älskade lilla sommarstugan som min Morfar och Mormor rådde om i begynnelsen. Inget blev som det någonsin var tänkt. Och ur våra händer och hjärtan slets den älskade lilla gården, där ute vid havet. Absolut en utav årets allra, allra sorgligaste händelser och något som aldrig kommer att sluta sörjas.
Den blev den 21 juni, Årets ljusaste dag. Och Junis 2-årsdag.
Följt av 2-årskalas med Storfamiljen i vackra junikvällen.
Det blev midsommar. Och jag förklarade kärleken i ord, till min nyfödde lillprins.
Vi var i bäbisbubblan, för att ibland börja släppa iväg den skäggige, så stolta trebarns-Snickarpappan, nu och då.
Den vackraste Trägungan jag kan tänka mig. Och därmed blev min dröm möjlig om att sitta där och amma bäbis i sommarvärmen…. ”oooom det bara kan bli en eller par dagar så pass varmt, i sommar”..tänkte jag..
… med trädgårdsbuketten i handen, satt jag där och kände mig som den rikaste på jorden.
Senaste kommentarer