Man börjar här
På gården. Och idag var det krispig snö under fötterna också. Först kommer man hit, om jag springer så brukar jag börja här. Men idag gick vi.
Den första sträckan går längs med vattnet, hela tiden. Så himla vackert.
Sen börjar det gå uppför. Först superbrant. Sen planar det ut lite. Men tommelmobacken är lång.
När man är här, då undrar man om den aldrig ska ta slut. Svinjobbig att springa, men nästan lika jobbig att gå med barnvagn framför sig. Särskilt med jordens träningsvärk i rumpan.. (pappas tungcykel alltså, den är galen, jag skulle vilja ha en egen sån!).
Förstå så skönt att få ligga där, ombäddad i voksipåse och bli skjutsad, på sådär lagom guppig väg.
Det är rätt skönt när man kommit hit, upp på toppen. Då har man klarat hela backen, liksom. Här tittade jag bakåt. Och framåt?
Då kommer dom vackra vyerna.. så, där vandrar man, längs med grusvägen och sedan fortsätter man, där asfalten tar vid. Ser du vägen, där till höger i bild, här nedanför?
Och som sagt, idag knarrade det under fötterna. Om man gick liksom vid dikeskanten. På vägen? Ishalka. Jag gick som en pingvin på många ställen.
Uppför den här knicksen gick jag varje, varje morgon när jag skulle till lillskolan när jag var liten. Så den här kringelkroken hör min runda till. Det bara är så. Likaså förbi farmor och farfars hus. Och mormor och morfars hus. Sen är vi nästan runt.
Och då är man här nere. Snart med vattnet på sin vänstra sida igen. Och med mina favoritvidder framför, dom jag låtsas ser ut som om jag vore på Irland eller Skottland eller nåt. Jag har ju ingen aning om hur det ser ut där. Bara sett filmen ”Ps. I love You.” och liksom drömstk bildat mig något eget, här hemma, i lillabyn.
I den där vackra filmen, finns i alla fall inga vita balar. Det gör det däremot i min version, som du ser!
Alldeles, alldeles strax hemmahemma. Bara några ynka meter kvar.
Det där är tommelmorundan, med några extra kringelkrokar förbi farmor och mormor och sen hem igen. Den där rundan. Den ligger mig varmt om hjärtat. Att springa den på sommaren bland grönska och ljumma vindar? I sommarregn? Att traska den en höstig, småmelankolisk dag? Att gå den en krispig höstvintermorgon? Oavsett. Den gör undervärk. Jag känner mig alltid lite som en ny människa när jag kliver in genom dörren igen. Det är säkert!
Idag har timmar spenderats ute i det makalöst vackra vädret. Det glittriga snötäcket som förvandlat lillabyn till ett vintervackert julkort. Två utav Litens kusiner är här och det, är vardagslyx om något. Att få träffas, en vanlig onsdag liksom.
Och ikväll väntar bastu. Så ohyggligt skönt det ska bli.
Jag laddar batterierna. För fullt!
Senaste kommentarer