Det var kransar i alla de former.

Tomtar av både garn, tovad ull och gran.

Karameller och polkagrisar till fördärv.

Honung i höga travar och långa rader.

Stickesockar och fårskinn, både vita, grå och en för mig ny fårfärg; bruna (?).

Och det såldes ute-god mat på flera, flera ställen. Mannen bjöd mig på något slibbigt, men mättande och ohyggligt gott.

Kolbullar, tror jag det var.

Det kryllade av folk bland alla säljare, tända machaller och den vackra, gamla kyrkbyn var vid liv och mer där till. Snön föll sådär lagom och mitt upp i allt det där, stod en bestämd-ögd man och slog på något vars ljud skickade mig till Emil i Lönneberga. Du vet den där gången när Emil skor en häst och får honom därefter. Lucas heter han ju. Och just här, i min saga som utspelades sig på riktigt, igår i Öjebyn, så fanns det ju en Lucas-häst.  Som drog vagn, på vag, fulla av människor. Runt, runt gick han. Bland brinnande eldar och genom den gamla kyrkbyn, förbi stora kyrkan och tillbaka igen.

När vi vandrat fram och tillbaka, fram och tillbaka, ätit upp den där sladdriga mat-saken, köpt ljuvligt god honung, provsmakat knäck-crisp och blivit vän med både hästägare, häst och honungskvinna. Då drog vi hemåt. Med tårna som is och näsorna röda som Rudolfs. Men hjärtat, på oss alla tre. Det var varmt.

Ja. Det där är en julmarknad i en klass för sig. Precis, precis som i sagorna.

Nu är det måndag, och vi samlas för kväll. Det lagas risotto med rökt skinka, morot och kantareller till middag. Vi tänder så många ljus vi bara orkar. Och samtidigt fascineras vi över hur regnet stått som spön i backen, heela, hela dagen.

Ja, det är bra fint, nu också.

Kram/lillafrun