Åh.

Nu känner jag precis sådär som jag alltid gör den här tiden på året. När det bara är liiite, lite kvar och både huvudet och kroppen vet så väl att snart, snart, snaart får du pusta ut.

Det är så nära nu.

Visst. Jag nattsuddar lite för länge på nätterna nu, tycker att det är rysligt mysigt i juletider. Så, det kan också ha en liten del i mina grusiga ögon om dagen. Trots sovmorgon idag, ja.

Jag och Liten var ute under dagens ljusaste timme idag, då solen nästan (!) orkade sig upp över trädtopparna. Gatulysena sken fortfarande och över världen låg en tunn slöja av mörker.

Landskapet är vackert, ändå. Som idag, när det är krispigt, frostigt och vitt.

Men jo. Mörkret gör oss trötta.

Nu sitter jag här i eftermiddagslugnet. Har precis avslutat skrivpasset. Min och Litens plan har följts till punkt och pricka. Nu är vi inne på dom sista tre, viktigaste punkterna; mysa, mysa och mysa. 

Han sover ute i vintern, ombäddad och varm. Det är 8 kalla grader och luften är så, så god. Jag har tänt ljus här inne, klätt mig i mannens stora sticketröja och tussar omkring i alldeles för långa tjocksockar. Sitter här, med fötterna högt, lyssnar på tystnaden och bara är. En sån där stund, så skön att ord inte går att finna.

Nu väntar en tisdagkväll. Det blir en lugn sådan. Nu är det bara några få dagar kvar. kämpa, kämpa, kämpa…

Allt gott till Dig.

Kram/lillafrun