Det tar ju sin tid för mig, du vet.

Att komma ner i varv, liksom. Just nu känns det som om både kropp och knopp jobbar på högvarv, fastän det inte alls behövs. Och det är svårt att bara slappna av, tvärt och på en gång. Men jag jobbar på det.

Idag har vi prioriterat att fylla kylskåpet, lagat lunchmat till Liten (han tog den allra sista portionen med sig, i matsäck igår på färden. Bra beräknat, Minimannen!) och frusit in.

Julen för mig, är bland annat alla goda dofter. Så vi har också stoppat nejlikor i apelsiner idag.

Minimannen var så koncentrerad. En mini-stund, men ändå…Och det där är väl jul, om något! Och doften är himmmmelsk!

Att bara göra annat än vad man oftast gör en måndag, är så skönt. Varva ner, genom att peta nejlikor i en frukt. Kräver inget engagemang av hjärnan.  Eller sitta på kökssoffan och sörpla kaffe ur dom där små, små kopparna. Så skönt. Det blev tyvärr ingen risjakt. Vi höll på att halka och slå oss, bara vi gick utanför dörren på lillvägen precis utanför. Det har spöregnat hela dagen, vilket är fullkomligt ofattbart denna tid på året, men så är det. Blött, mörkt, grått, halt och en otäck kyla. Nu önskar vi vackert juletidsväder, visst?

Nu har jag slappnat av ännu mer, genom ett träningspass. Det låter omvänt, jag vet. Men man är väl aldrig så uttömd på spänningar och gammal-stress-energi, som efter ett träningspass? Att nu bara få sätta sig i bilen och rulla mot min hemby och mina föräldrar, för middag. Det, är så lyxigt att jag ramlar baklänges. Och alla dessa dagar av tillsammanstid vi har framför oss, Lilla familjen, det är också så lyxigt att jag inte vet vart jag ska he mig åt för håll!

Men ja. Det tar ju lite tid, det där. Att landa, börja andas lite lugnare och djupare andetag, efter att det varit mer än full fart. Och man får låta det gör det. Ta tid, alltså.

God kväll, rara Ni!

Kram/lillafrun