God morgon!
Snön faller utanför, här inne brinner ljus och jag sitter och beskådar min lilla Miniman, med skrattet bubblande i magen.
M är iväg på vift, så det är bara han och jag nu. Den senaste veckan har varit snudd på nästan lika bubbla-aktig som Litens första vecka i livet. Den bäbisbubblan som pågick allra, allra första veckan, den var ju helt galet magisk! Såklart fortsätter den där bubblan, men just första, första tiden var såå speciell. Precis så har den här senaste veckan varit också. Fastän på ett juligt vis. Julbubblan! Ohyggligt mysig, lugn och stilla. Ja, med en del fart och fläkt och massa pyssel, på toppen.
För en liten stund sedan lämnade jag Minimannen vid köksbordet. Bara för en pyttestund, för att snabbt bädda ihop andra halvan av sänghavet. Ja, du fattar, en ministund! Han satt ju ändå i sin stol, kunde inte ramla någonstans och hade leverpastejbitar att äta så det räckte och skulle inte hinna sakna mamma på några sekunder.
Vad jag ser när jag återvänder?
Han sitter där i sin stol, pastejbitarna är slut. Men han äter på något annat, i en hiskla fart! Blinkar småhysteriskt med ögonen, ”småhuskes” (norrländska!) och tycker uppenbart att det var sådär det han fått tag på och kastar iväg munsbiten.
Minimannen har lyckats sträcka sin lilla arm, som tydligen kan bli helt sjuukt lång, efter påläggsfatet. Där ligger leverpastej. Och pepparsalami….
Varendaste pepparsalamiskiva är tömd på peppar, som Minimannen suttit och sugit i sig. När han varit klar med pepparn, har han kastat den (åt pepparN?) ner på köksgolvet. Och börjat på nästa.
Alltså, någon sketen minut och det kan hända massor. Trots! Att man tänker att man säkrat upp för allt.
Jag kunde inte låta bli att småfnissa där han satt och såg så busig ut. Med korv runt sig och peppar runt munnen. Högst tacksam när jag erbjöd honom vatten. Så ja, det var denna måndagmorgon, dan före dan före dopparedan! Minimannen. Min älskade busunge! Mamma ber om att du inte ska få ont i magen nu, efter denna peppar-fest.
Senaste kommentarer