Årets sista dag, och vad kan passa bättre än en resumé av det gångna året?
År 2014. Ett makalöst år, på så många sätt. Jag har blivit mamma. Bästa! Såklart det allra, allra mäktigaste. Men om vi tar det från början..
Januari, Februari. Jag hade min slutspurt på både dubbelfart i studier och preggotet. Det var rätt tufft, för precis under denna tid hade jag den där jädra foglossningen som gjorde det ännu lite drygare att vara hemma själv, utan hjälp och bil. M fick ett grymt jobbuppdrag under en lång tid på SVT, som han helt enkelt inte kunde tacka nej till. Men tack och lov gav sig dom bråkiga fogarna ändå rätt snabbt, tack vare att bebben fixerade sig i god tid.
För att få denna tid av väntan att liksom bara säga svisch! så hade jag mina knep. Varje dag satte jag ett kryss i mitt ett-kryss-betyder-en-dag-närmare-mål-schema.
Så tjurade jag på och knatade mina rundor dagligen. Liten växte och växte, men den vanliga vinterjackan höll ut.
Var överlycklig över att det gick så bra att träna, fortfarande! Så tränade gjorde jag också, såklart. Bakade som en galning gjorde jag också. Kakor och bröd och gudvetvad. Samlade på mig så frysen var mer än full.
Så förberedde vi för Liten. Mannen sydde spjälsängsskydd och vi bäddade och tvättade minikläder och packade BB-väskan och längtade till att M skulle vara färdig och snart hemma…. så att jag kunde få föda nån himla gång… (för sånt kan man ju bestämma över….) Till slut blev han ju färdig. Hurra!
Det bara pirrar i kroppen när jag skriver det.
(Foto: Cecilia Lundmark) Magen förevigades!
M hade några få uppdrag kvar innan det skulle vara perfekt för Liten att komma. Liten! låt pappa jobba torsdagen färdig, så vilar vi på fredag och sen kör vi på lördag, okej? Det var ju helt galet, det där. Liten lyssnade ju…
Det blev den där torsdagen, 6 mars. Jag var så taggad att jag hade kunnat gå upp i limningen. Tränade, skurade golv och gjorde lyan tokpiffad (det vill säga; gjorde allt för att kanske kunna sätta igång något…). Och! Väntade hem mannen efter hans sista uppdrag inom hans galet intensiva jobbperiod. Han kom hem. Det blev fredag. Vi var till barnmorskan som konstaterade att Emmeli, du kommer att föda inom en snar, snar framtid. Några timmar eller så. Du behöver kanske inte träna idag, va? sa hon sådär med glimten i ögat. Jag älskar min barnmorska. Och mycket riktigt. Vi hann bara ta oss till ica efter barnmorskebesöket, så satte det igång med förvärkar, kraftigare och kraftigare. Vi taktiksnackade hemma, jag ville absoluut inte åka in för tidigt och kanske behöva bli hemskickad igen. Men så blev det fredagnatt och sådär ont att MARTIN RING FÖR HELSKOTTA!!! JAG HÅLLER JU PÅ ATT FÖDA! V i drar till BB. Jag frustar nästan och är så, så redo.
VI kommer till Sunderbyn, tar en nervös-innan-vi-snart-ska-bli-päron-selfie i hissen på väg upp på förlossningen (prioriteringar, vänner. prioriteringar. ). Möts av den skönaste människan jag mött. Barnmorska B. Gör mitt livs marathon, tillsammans med den man jag älskar så starkt, med känslan av att vara starkast på jorden.
Liten föds. 8 mars. 06.36. 3980 gram. 53 centimeter. En varm, ljuvligt doftande Miniman. Älskad från första sekund.
Han är så vacker. Söker sig till maten på en gång. Doftar så, så gott. Är så lik sin pappa att det är skrattretande. Han är så fin. Känslorna är över-överallt. Och det bästa och mäktigaste av allt, att han är vår. HÄR kan du läsa om hans födelsedag. HÄR kan du läsa om förlossningen. Det absolut häftigaste jag varit med om!
Ny-morsan.
Vi levde sedan i en helt magisk bäbisbubbla. Helt omöjlig att beskriva. Bubbla, helt enkelt. Dagarna tuffade på med amning, sytande, bytande, mysande. snusande, lära-kännande. Klocka? åh-nej. Den där första veckan i Litens liv. Oförglömlig.
Här var Liten 4 dagar gammal och vi var ute på premiärturen med barnvagnen. Alltså, vilken grej!!! Vi gick på moln, jag och mannen.
Vi fick besök av Litens farmor och farfar. Av hans mormor och morfar. Av Storan! Och av alla vännerna. Så mysigt. Men det allra, allra bästa. Var att vara bara vi. Lilla familjen.
Första fredagmyset. Jag minns det så. Pastellkungen och fina pappan.
Så blev det april.
Vi gjorde den första långa bilresan. Ner till hemmahemma för att träffa familjen. 
Fira påsk.
Plocka vitsippor.
Möta våren och träna dom första gräsmattepassen för året.
Hängde i ett äppelträd som inom kort skulle komma att betyda så mycket.
Och det blev maj.
Liten gymmade. Jag sprang min första löprunda sedan jag blev morsa. Maj. Månaden vi bara skulle slutfixa, för att sedan få dra iväg på sommaräventyr. Till exempel skulle jag ha mina dagar av examinationer. Sånt som inte gått att göra i förväg. Liten langades in genom föreläsningssalens ena fönster, för mat-leverans. Så kunde jag sedan, med betydligt klarare hjärna, fortsätta ända in i mål. I mål med år fyra på musikhögskolan. Jag var så omåttligt nöjd, med bäbisen i famnen och allt. Vi hade klassens vi-firar-in-sommarlovet-fest. Lycka!
Efter att ha gått i sommarlovsmål, packade vi storpackning och drog söderut.
Det var trångt i bilen. Om jag säger så. Men vi kom fram, till hemmahemma. Mötte en tre månader lång tillsammans-ledighet. Hela Lilla familjen. Snacka om lyx!
Firade livets första morsdag och åt jordgubbstårta, dagen till ära.
Plockade förgät mig ej.
Och hamnade till sist i det där huset vi snabbt började kalla för vårt Sommarhemma.
Juni .
Vi gjorde oss hemmastadda i vårt Sommarhemma. Gick och nöp oss själva i armarna, trodde inte att det var sant. Ett helt hus, för oss själva. Med vidder och vyer att kola av. Njöt av juni-ljuset. Plockade mängder av liljekonvaljer. Började köra Storan-Lillan-träning; jag som PT och Storan som PT-klient. Ha, ha! Sånt påhitt, så roligt, så lyckat!
Syrran hjälpte mig att plantera fint vid bron. Samtidigt njöt vi av syrener, lupiner och äppelblom.
Jag sprang på loppis och var som galen. Vi gick långa promenader med vagnen,
njöt av att kunna hämta gudsonen efter skolan.
Och Jag och M gjorde något jag hade haft som mål med hela vårens träning.
…Vi sprang uppför slalombacken i Skule. Hela branta asjobbiga backen, utan att gå och på rekordtid. Nästan på pricken samma dag som året innan. Och nu hade jag visst hunnit varit gravid, föda barn och komma tillbaka till Skule-backen-form igen. Ibland undrar jag vad som driver mig. Jo. Vi klarade det, Storan var barnvakt till den sovande bäbisen och jag sprang så fort jag kunde för att på så vis komma fram till Liten så snabbt som möjligt.
Vi bakade otaligt många minipizzor till midsommarfirandet, som vi firade enligt tradition i sommarstugan. Vackraste smultronstället på jorden. I år, med en Miniman iklädd midsommarkrans.
Och jordgubbar?
Det levde vi på.
Januari till Juni. Första halvan av året. Fortsättning följer….
Senaste kommentarer