Det är så mycket som är så.. så, livfullt! Nuförtiden. Med barn, alltså. Små saker, som i hjärtat känns så stora. Som igår. När vi var ute på utflykt.

Inget spektakulärt, extra vagant eller så. Bara mysigt, frilufsigt och fullt av dyrbar tillsammanstid. Med ryggsäck på ryggen, innehållande varm choklad i termos och förra-helgen-bakta bullar i en påse. Och några kardemummaskorpor som var kvar från jul. Och så han, mannen. Ja, han var inte i ryggsäcken alltså. Men han var där. Det rådde det ingen tvekan om. Jag känner mig nämligen aldrig så glad och lycklig och levande, som när han är med. Igår kände jag så.Och han som gör oss kompletta, den där lilla versionen av mannen, han jag kallar Minimannen, han var också med såklart. Det var bara vi tre. Men det är ju det som är grejen; det är inte så bara. Det är allt, faktiskt.

Vi traskade längs den frusna isen, stundvis med sol i ansiktet. Kom fram till vårt mål, slog oss ner och fikade. Doppade bullar i choklad och konstaterade att vi hade det förbenat bra. Så lekte vi lite i snön och pekade på alla brummande skotrar.

När Liten skulle sova middag vandrade vi hemåt igen. Solen hade försvunnit och den blåa himlen var istället grå. Men det gjorde liksom ingenting, för vi hade haft världens finaste stund tillsammans.

Bara vi. Och det är ju inte så bara. Det är allt, faktiskt.

Idag har vi måndag och vi startar veckan med BVC-besök. Alltid spännande. Ha en god veckostart, alla ni!

Kram/lillafrun