Åh, nu drar jag den där sucken, du vet. Nu-får-jag-slappna-av-sucken. 

Det bästa med att vara iväg om dagarna, är att sedan få komma hem. Plinga på dörren och höra hur M pratar med vår son; hör du, Sixten? Nu är mamma hemma!

Ja, det är hon. Sixtens Mamma. Jag älskar att vara mamma. Så älskar jag att musikfrökna, också. Hela dagen idag har bara matats på med klass efter klass efter klass. Det är väldigt krävande att vara musiklärare, det vet ni som är det. Höga ljudvolymer, massa barn, man pendlar mellan att sjunga och spela piano och trumma och hej och hå. Ger och ger och ger av sig själv. Ibland får man ingenting tillbaka (vissa är sådär ”åh-det-är-så-töntigt-att-sjunga-och-spela-typer”), men vissa gånger får man massor tillbaka. Som idag, när 45 mellanstadieelever vällde in i klassrummet, och sedan bara öste igång med vad jag lärt dom för en vecka sedan. Det tindrade i ögonen på kidsen och jag fick rysningar. En sån gång, är musikläraryrket helt magiskt, tycker jag!

När jag kom hem sken solen, det var ett gäng plusgrader, droppade från taken och vårkänslorna bara spirade. Jag tog på mig snabba broddskorna, packade ner bäbis i vagnen och gick ut. Det finns liksom ingenting som slår en lång stund av friskluft när man är trött och det bara ljummar i öronen. Dessutom mötte jag en snygg snärtstjärt där vi gick. Min man. Idag var det hans tur att sticka ut och springa.

I typ 23 fall av 25, jobbar M alltid torsdagkvällar. Men inte den här veckan. Så festligt! (mindre festligt är att han istället jobbar både fredag- och lördagkväll. Men det tänker vi inte på nu!) Så hela familjen har hjälpt till med ett städrace, fixat med tvätt, bäddat rent och belönat oss med krämig laxpasta till middag. Nu är planen att ha en lugn kväll, njuta av tillsammanstid, alla tre. Sen hoppas jag på bättre lycka ikväll, med mitt tv-program jag försöker följa; Familjen Annorlunda.

Förra veckan hade jag ju tajmat det där så bra, Liten sov nästan prick klockan 20. Jag slog mig ner i soffan, kikade på mobilen lite tvärt. Där var olika missade samtal; från pappa och Storan. Mobilen hade varit avslagen under dagen, men jag kopplade inte att alla samtal kunde varit från olika tidpunkter. Jag var trött och tänkte helt enkelt katastroftankar, direkt. Det har hänt mamma någonting, tänkte jag. Blev så skakis och rädd. Ensam hemma var jag också. Tvärt tände jag taklampan i sovrummet, tog upp bäbisen i famnen och ringde, livrädd, till Storan. ….som ju inte fattade nånting när jag stammade fram har det hänt mamma något!? 

Det hade det ju inte.

Ingenting. Men jag var så skärrad. Att något Familjen Annorlunda blev det ju inte då. Och bäbisen var väckt och hej och hå. Ikväll, ska jag inte sjåsa upp mig, utan göra ett nytt försök. Fantasi är inte alltid så bra…

Så konstigt är det inte heller, att jag är lättoroad, eftersom det ju för bara två år sedan var en ängel som vaktade på en näranära till mig.

Torsdagkväll, alltså. Med en djup, skön, suck. 

Och Ni! Ibland blir jag alldeles rörd av era ord här inne. Såklart, att jag skriver för att jag vill. Men det är så fantastiskt roligt när ni ger respons! Och när det dessutom är så rara ord att jag blir alldeles varm i hjärtat. Tack för det. <3

Ha en skön kväll!

Kram/lillafrun