Åh, mamma! Vilken fin ljuslykta. Den tar jag. – tatt tatt!
Joho, nog gäller det att vara på sin vakt när man har en liten snart-ett-år-gammal Miniman här hemma. Men det är så himla mysigt, tycker jag. Från att ha varit bäbisbäbis, så är han nu bara bäbis och dessutom på väg att bli en riktig liten Minimänniska. Så himla gulligt! Och det går ju att kommunicera på ett annat sätt nu, liksom. Inte för att jag förstår allt han säger, men. Det går att säga kom hit in Sixten, här är mamma! , så kommer han. Eller nu ska pappa åka på jobbet, ska vi gå och vinka i fönstret? , så börjar han vinka redan innan vi kommit fram till köksfönstret. Eller och andra handen? (så håller jag fram handsken som lilla handen ska in i), så stoppar han in lillhanden i handsken. Ja, sen pratar vi på om ditt och datt och han svarar och svarar. På sitt språk. Inte alltid helt självklart, om man säger så.
Och titta hur härligt väder det varit här idag!
Så himla vackert och härligt med vårvinter. Vi har varit ute och njutit och blivit rosiga om kinderna och bunkrat D-vitamin. Utöver det har Liten sovit långa stunder och jag har hunnit med både det ena och det andra. Bland annat börja småplanera hur någons födelsedag ska firas, mailat och svettats igenom ett oskönt träningspass. Eller det var skönt, men jobbigt. Asjobbigt, rent ut sagt.
Ikväll ska jag och denna Minimänniska ha fredagsmys tillsammans, bara han och jag. Det kan inte bli annat än bra… titta buset i ögonen, liksom! Ha, ha. Morsan har inte en chans mot honom. Han är snabbare än blixten och har liksom en extraväxel att sätta in när han inser att någon utav päronen är han på spåren. En riktig busunge, det är vad han är. Och kära nån, som jag älskar honom!
Senaste kommentarer