Det var igår.
Jag och Liten var bjudna till hjärtevänner, dom som bor där ute på landetlandet. Så himla mysigt.
Och för en gångs skull, hade jag tillgång till bil, trots att M jobbar. Eftersom han nästan alltid annars har bilen, och det dom gångerna åks hela familjen alltid ändå är han som kör (för jag vill det!), så dröjer det mellan mina körgånger. Och jag hinner alltid tro att jag inte kan. En utav dom värsta känslorna, om ni frågar mig. Dessutom har jag jordens sämsta (på riktigt) lokalsinne och hittar efter fem år bara till stor-ica och gymmet. Det är sant. Nästan, i alla fall. Och dessutom är det ett jädra meck och bara ta sig ut ur lägenheten med vagn, packning, bäbis och allt vad det är, eftersom man till slut måste hamna med allt på samma plats och alla dörrar ska vara låsta och det är en del snö som ställer till det och gör att omvägen är rätt lång, och så. Min löptur på morgonen, gick åt till logistiktänk och memorering av väg!
Efter att vi ätit lunch och gjort oss i ordning, jag och Minimannen, drog vi ut genom dörren med alla pinaler och hämtade upp vagnen som vi prånglat in i förrådet och sådär. Liten hoppade in i bilen, jag packade in resten och packade isär vagnen i molekyler, eftersom vårt bagage inte har några gasfjädrar, och är omöjligt att öppna med en hand och dessutom lyfta en vagn med också bara en hand… jo, jo. Vi jobbade på.
Men vet ni? Vi klarade det! Vi kom fram, på en gång. Och det var fett mysigt att köra bil själv, med nöjd bäbis som sällis! Jag var helt överlycklig och det kändes som att jag hade klarat värsta stora grejen. Ja, för mig var det stort. Att krångla mig ur lyan, lyckas få ihop vagnen i delar, hitta dit jag skulle, köra…
Framme!
Hos vännerna behövdes ingen lära-känna-varandra-tid. Pojkarna tycker att dom känner varandra så väl nu, så det lektes och busades på en gång. Så kramar dom varandra också, stup i ett. Vansinnigt gulligt!
En sån här sa Minimannen att han önskar sig. Jag ska också bli en händig man!, som pappa, säger han….
Och jag bjöds på himmelskt goda semlor. Alltså, himmelskt!
Pojkarna hade det inte så dåligt dom heller!
Lite vispad grädde till det där och dom var i godishimlen båda två!
Sen packades molekylvagnen ihop och vi var ute på en solig finpromenad, ner till isen. Solen gassade och det var helt makalöst härligt!
Vi höll oss såklart på land. Jag är skiträdd för isar. Rent ut sagt.
Ina-hunden och världens bästa L. Hon är precis som en extrastorasyster för mig, L menar jag. Att ha en sån, är stor lycka. <3
Ina-hunden är vacker som bara den, tycker jag.
Sen gick vi hemåt igen. Liten somnade och sov middag. Jag fick lyxen att slänga mig på världsskön kökssoffa och nästan-somna. Minimannen vaknar och vi tackade för oss, en himlamysig dag, och åkte hem igen.
Då var Minimannen snart-är-jag-ashungrig-hungrig, och jag körde hela 5-myoror-är-fler-än-4-elefanter-reportoaren. Gick fint. Tills jag skulle packa ihop vagnen (igen!!!) och ungen trodde jag lämnade honom i bilen. Avgrundsvrålet, uppdaterad version…. när jag fått på däcken på shassit så stod jag inte ut längre, hjärtat gör så ont av sånt där skrik, så jag skulle lyfta ur honom ur bilen… då låser sig bilen!! jag får totalpanik i en halvsekund, känner hur blodet stelnar till i kroppen. Tills jag kom på att bilnyckeln låg i jackfickan. Tokskakis fick jag bäbisen i famnen och på något vis lyckades jag med en hand prångla ihop allt och rulla hemåt. Kände mig som en oxe när jag bara packning på en hand och bäbis på den andra, upp för trapporna.
Vi ramlade in genom dörren och stekte dom där pannkakorna det första vi gjorde. Sen somnade vi tillsammans, klockan nio. Och vaknade idag, klockan nio! Helt galet.
Jag är fortfarande så glad över gårdagen. Det var världens pangdag. Äventyr, till fina vännerna, bara Minimannen och jag. Hejja!
Nu ska vi ta vara på söndagen allt vi bara orkar. Hela familjen är hemma och solen skiner, härligt!
Senaste kommentarer