Så var vi återigen på väg norrut.
Mot norrnorr och lyan vi älskar, men ändå är så less på att vi nästan kolavippar.
En sista morgon hemmahemma fick vi, med frukost bättre än på vilket hotell som helst. Liten hjälpte pappamorfar att kamma Torehundens skägg och busrejsade en sista gång. Medan morsan stack ut och sprang en sista runda innan hemfärd. Och nu är vi alltså på väg, till det vi kallat hemma i snart fem år men som nu börjar kännas som något annat, något vi är på väg ifrån.
Vi har haft så himla fina dagar här hemma. Välbehövliga. När jag fick slappna av på riktigt klappade jag ihop som ett korthus, typ. I tre dagar, precis i början på den här veckan, var jag mer eller mindre som ett vandrande spöke. Men för var dag som gått, för varje kväll jag gått och lagt mig i tid tillsammans med Liten, för varje stund jag tillåtit mig själv att bara tokgråta för att det är det som känts skönast. För varje stund jag vilat i hammocken, för varje pepp- och pratstund med familjen, för varje älskat springvarv, så har jag bara blivit mindre och mindre spökig. Och nu känner mig som en ny människa, i jämförelse med i måndags. Hallelujah!
Vi, jag menar mannen och jag, har hittills varit så bra på att ta en sak i taget. Det har gjort att det har flutit på så bra och att saker liksom inte har känts jobbiga, än om det är rätt mastodontiga perioder vi tagit oss igenom. Felet jag gjorde nu, var att jag bara staplade allt som känns pirrigt och småjobbigt här framöver, i en enda stor hög. Staplande, när man dessutom är trött och slut efter en målgång. Inte bra. Dessutom blev jag farträdd, i efterhand liksom. Men nu försöker jag återigen att tänka en sak i taget, allt kommer att lösa sig! , precis som jag brukar och det känns som ett stående, vinnande koncept. 
Mammamormor och Liten spejade på pippifåglarna en sista gång.
Sen blev det kramar och pussar och ett tack-för-allt! Vi älskar er. Hejdå, vi ses snart igen!
Älskade hemmahemma.
Senaste kommentarer