Att det är vansinnigt vackert i Höga Kusten, det råder det ingen tvekan om. Men ibland blir det sådär mäktigt att det nästan är svårt att ta in. Som häromdagen, när vi var ett helt gäng från familjen som knatade uppför Fäberget. Ett berg jag bara sett bilder från och länge velat gå upp till. Och nu så.. i full storm gav vi oss iväg. I skogen var det ena stunden rätt mycket snö (skare tack och lov!) , för att i nästa vara barmark. Inne i skogen var det lä och skönt, för att uppe på toppen vara stormigt igen. Väl uppe..
Makalöst vackert!
Jag som är höjdrädd..
… höll typ på att göra i brallan, alltså. Till en början var bekymmerrynkan djup på morsan. Ungen verkade nöjd och mannen bet sig i tungan för att inte gapskratta mig rakt i ansiktet. Dramadrottningen, undertecknad, trodde såklart att alla bara skulle flyga härs och tvärs. Men jag lugnade mig..
Efter att ha varit en första sväng och tittat på den mäktiga utsiktet, så parkerade vi oss i vindskyddet. Storan gjorde upp en finfin eld och vi hade det så gott där. Ena minimannen äter banan, den andre ler med hjälp utav en kall korv.. inga konstigheter!
Det fikades och förundrades över utsikten
…och skrevs i gästboken..
..och sen gick vi neråt igen.
Med hjärtat varmt efter ett äventyr att minnas.
Fäberget. Tack för den här gången!
Vad kul att du hittat till vårt smultronställe! Fina bilder ni fick till! I sommar får du springa upp istället, eller hur!? 🙂 Superhärlig löpning är det verkligen. Och banan går att förlänga så man får springa upp på ett till berg, perolsbo. Också jättefint! Tvåbergsrundan kallar vi den. Jag visar dig gärna någon dag i sommar om du vill, glöm inte det! 🙂
😀 Ja, jag blev lite springsugen där ibland, småtrippade med Minimannen på ryggen 😉 Förstår att det är häftig känsla när man tagit sig upp på det viset! Tack vilket snällt erbjudande!