Vi njuter så av dom här dagarna.

Av att vara här, hemmahemma. I den vackraste bygd vi vet. Nu med mannen på plats för att stanna, också. I alla fall några dagar. M, han som både roddat flytt, tagit hand om sin familj på finaste vis och dessutom varit på uppdrag under den senaste galenveckan. Allt på samma gång och 180 mil efter vägen, på bara några få, få dagar. Nu åker vi så lite bil det bara går, om jag säger så.

Liten har hittat ett nytt vrål-åk i sitt liv. Skrindan har vunnit hans hjärta. Och fåglarna syns så bra därifrån… tittah! 

Och idag är det torsdag.

Jag fick lång, lång sovmorgon. 12 timmar har jag sovit. Som en gåva från mannen till mig, som tyckte jag behövde sova. En sovmorgon då och då, kan ju vara rent himmelskt, eller hur?

Nu har vi lugn morgon medan stormar tar i där utanför. Träden står på svaj, jag sörplar kaffe och halvnjuter av en träningsvärk som är utöver det vanliga. Pojkarna myser i soffan framför lite barnTV innan sovdags för Minimannen.

Så funderar jag lite på ditten och datten… som; kommer jag klara det här, att M åker iväg och blir borta i nästan 3 veckor? Jo, jag ska klara det. Liten är ju världens bästa unge, vi har fullt av guldkorn omkring oss. Men… hjärtat kommer att få kämpa lite.. Främst så lider jag med M som inte får träffa sin son på så länge, men å andra sidan är jag vansinnigt glad för mannens skull som ska åka iväg och göra något utav en dröm. Vi ses ju snart igen och har bara massa gott att se fram emot.

Jag kommer nog berätta mer på måndag eller så. Nu funderar jag mest för mig själv och bestämmer mig för att njuta av dom här dagarna till fullo och ta det där jobbiga sedan..

Ha en fin torsdag, vänner!

Lillafrun