I morgon åker vi norrut igen.

Det känns på alla möjliga sätt och vis. Av naturliga skäl. Bland annat lite vemod över att det i Norrnorr inte alls lika grönt och vackert som här, det är ju ändå 40 mil till liksom. Fast det har nog hunnit bli i alla fall ganska så grönt och skönt. Och så känns bara småkonstigt, att åka till Lyan en sista gång. Och den där hejdå-grejen, till det där livet som varit vårt liv och trygghet i fem år nu. Så väntar min examen också. Så stort.

Nu åker vi upp för att packa ihop precis varenda pinal, städa ur, säga tack för den här tiden och dra vidare. Mot nya äventyr. Det pirrar i magen. 

Idag har vi varit ute och njutit av allt det där gröna sköna. Gått promenad, spanat på traktorer, härmat hur bilen låter så fort vi sett en bil. Så har det sovits förstås, för Minimannen alltså. Och då passades det på att träna. Rätt idylliskt i allt det kräkjobbiga.

Idag var jag inte alls sugen på att träna. Bara gjorde det, liksom. Och aldrig har jag ångrat ett träningspass. Inte idag heller. Suget kom under passets gång och känslan efteråt var ljuvlig. Soligt och varmt har vi haft idag också. Väldigt skönt!

Nu har vi piffat till oss allihopa och ska åka in till Lillstan och gå på konsert. Mina systerdöttrar är med och medverkar på den årliga Temakonserten som bästaste Kulturskolan har varje år. Den konsert som jag tyckte var absolut roligast under hela året, som Kulturskoleelev. Ikväll kommer jag sitta som en mallhöna och njuta, det är jag bombsäker på.

Ha en fin kväll!

Lillafrun