”Det har aldrig varit som det alltid har varit.. livet betyder ständig förändring och att förändras, njut!”

Ett pärlband av ord att ta till sig. Så kloka, varenda ett. Ord från en utav mina gamla lärare. Någon som betydde så mycket för mig under det där året då jag bodde nere i Stora staden och för första gången i livet studerade musik.

Det var då livet-resan började på riktigt. Det där året när jag var arton år och skulle fylla nitton, hade tagit studenten, var förtrollande nykär i min ungdomskärlek, han jag är gift med idag. Det där året, när jag var arton år och skulle fylla nitton, tog jag ryggsäcken på ryggen och flyttade in på det där lilla Folkhögskoleinternatet, fullt av nya människor. Kloka, galna, musikaliska, spännande, roliga. Lika mig och också väldigt olika mig. Jag lärde mig massor på denna skola. Inte bara om musik utan även om mig själv. I det där lilla rummet på 16 kvadrat spenderade jag ett år. Ja, inte bara i det förstås. Jag läste naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, så jag hade (har? det är frågan!)  mycket kunskap inom matte och fysik och sånt där, ni vet. Men mot alla mina tidigare tankar, hade jag fått den där snilleblixten och kommit på att jag ändå ville bli det där som jag på något vis stått emot för att inte gå i någon annans fotspår; Musiklärare. Och det är ju inte barra, barra, att komma in på Musikhögskolan. En rad av olika prov, både teori- och spelprov, gruppledningsprov, gehörsprov. Det jag behövde läsa in mig på, för att ta mig in på högskolan, var musikteori och gehör. Fysiken hjälpte mig inte där liksom, och att spela för hjärtats fröjd, hjälper inte heller mig när jag behöver sitta och skriva ner olika ackordsfunktioner till exempel. Så jag var där nere i Stora staden. Längtade efter den där kärleken som gjorde precis samma sak som jag, bara det att han var uppe i dom norrländska skogarna och sjöng och spelade gitarr och läste teori även han. Så blev det vår, vi åkte upp till Piteå båda två och sökte och gjorde prov på högskolan i dagarna tre. Som två trötta spöken åkte vi söderut, mot hemhem, för att pusta ut. Sen var det en evighetsväntan innnan vi fick svar. Vi kom in. Båda två.

För mig var det total lycka, eftersom det var precis det där jag ville allra, allra mest. M? Han testade mest att söka för att se om han kom in. Och det gjorde han ju, såklart. Som sagt; han är en stjärna, på så många plan. Men den utbildning han ville in på, var ju den han också läste och nu har en Fil. kand. inom, Ljudteknik. Kompetensen han nu för vidare genom sitt föreläsande på universitetet, utbildar nya studenter, och åker land och rike för att uppdraga inom samma område. Trots att han hade kunnat komma in på vilken utbildning som helst, så valde han efter hjärtat. Det älskar jag honom för. Och beundrar honom för.

Om en vecka och två dagar får jag min examen. Då är vi helt färdiga här i Norrnorr. Om cirka tio dagar flyttar vi härifrån. Från den stad vi bott i i fem år. Här har vi varit nyförlovade, lyckliga lyanbor, äppelplockande, studerande, tränande, personlighetsutvecklande. Efter ett par år på högskolan gifte vi oss och hade vårt drömbröllop som vi delade med bland annat en massa fina vänner härifrån. Här har vi också väntat på vår Liten i magen. Här blev vi föräldrar. Här har vi levt livet tillsammans. Livet, med allt vad det innebär.

Nu är vi på väg på nya äventyr. På samma gång som jag är rätt, vad ska jag säga.. Modig? Så är jag också en trygghetsknarkare och vill gärna veta hur vägen ter sig framför mig och oss. Men livet fungerar ju inte så. I vissa livsskeden är det mer äventyrligt än i andra. Som nu.

Men, just det;

”Det har aldrig varit som det alltid har varit.. livet betyder ständig förändring och att förändras, njut!”

Precis så.

En sak till. Vi är framme i Norrnorr. Det känns helkonstigt. Och på alla möjliga vis. Mannen har redan hunnit ge sin fru 10 av rosorna som är hennes favoriter och vi har firat onsdag med jordgubbscrush. Det betyder att sommaren står för dörren. Bara en sån sak.

Lillafrun