Trillande mammatårar.

Oj, oj, oj.

Inte trodde jag väl att det skulle kännas så här jobbigt som det faktiskt gör. Att lämna honom. Jag är ju så himla, himla van att vara med honom. Alla dygnets timmar. Varje dag. Som max har jag ju varit ifrån honom några timmar i streck och då är det så att jag rusar och puttar på livet så att det ska gå framåt fortare och jag äntligen ska få komma hem till min lilla pärla igen.  Är jag ute och tar en löptur så springer jag så är det bästa med att komma i mål, att äntligen få pussa på Liten igen. Jag älskar att vara med min Miniman som har energi för minst 14, buset lysande i ögonen, kan minst 23 varianter på det vansinnigt användbara ordet ”NEJ!”, lägger sin hand i min, pussar på mig. Och är min dyrbaraste ägodel. 

Nu ska vi vara ifrån varandra från idag, fredag eftermiddag, till på söndag. Söndag, så tidigt som möjligt. Första gången långborta, alltså. 

Vart vi ska?

Till Norrnorr, på våra älskade vänners bröllop! Det, ska bli helt fantastiskt. <3

Så jag stålsätter mig;

Liten kommer ha det huuur bra som helst hon världens bästa Farmor och Farfar. Han älskar att vara med dom och kommer säkert inte sakna sina päron en sekund. Det är helt klart värst för mamman. Hos henne trillar mammatårar som en fors. Men i denna tokvärme, är det faktiskt lite Minimannenplågeri att ha honom med i bil, 80 mil på bara ett drygt dygn och sen imorn, en massa sitta-still-tid… nä, han får det fint hemma. Hos Farfars och poolen och alla leksaker. Springa bar och känna vinden i lilla fjuniga, lockiga håret.

Packat hade han gjort, väl och genomtänkt. Allt från badbralla och solskydd, välling och pyjamas. Till såpbubblor, snabbskor och nya kepan.

Håhåjaja.

Nu är vi på väg. Har haft en galet varm och härlig dag. Varit mycket i skuggan, även långpromenerat i stekhetta för att visa vännen, som sovit över hos oss från igår, runt om i byn. Och så har vi badat i poolen. Japp, morsan doppade också ner sig där i lillpoolen. Och nu drar vi! Mot Norrnorr och ett bröllop jag bara vet kommer vara så vackert att jag får dåndimpen.

Livet, alltså. Ibland känns det bara så mycket.

Lillafrun