På vägen hem från stranden stannade vi där. Vid Valmofältet och bara njöt, förevigade och tittade.

Åkte hemåt, duschade och piffade till oss. Lycka. Tills jag märker att mina glajjor inte finns någonstans. Småpanik. Efter tokletande hemma i huset så ger vi oss tillbaka till stranden. Vandrar längsmed den, till platsen vi varit på idag. Inga ögon finnes. Svärmor letar febrilt hemma i huset samtidigt som vi är ute och letar på stranden. Så ger vi upp. Åker hemåt, och för deppiga för att åka på date. Så kommer vi till det där valmofältet igen. Saktar in, men både jag och mannen säger hopplöst  nä, här kan dom bara inte vara. Men vi stannar i alla fall, säger mannen. Dom kan ju ha fallit ur…. 

Och där låg dom. Vid infarten vid ställt oss på tidigare i kväll. Så nära stora vägen där bilarna kör fort, fort. Så nära bilarna på gården vi stod vid.

Alltså. Kära nån, vilket tur. Många tusenlappar om jag skulle ha tappat dom, vilket jag ju verkligen hade gjort. Dom hade ramlat ur bilen men är nu, smått mirakulöst, återfunna.

Efter en heldag på stranden tillsammans, både Lilla Familjen och Farfars. Så pussar vi på Liten och säger hejdå, ha det så mysigt med Farmor och Farfar ikväll! och sätter oss i bilen och kör iväg. Jag och min älskade man. Mot Visby, mysigaste staden på jorden. Tillsammanstid med hela familjen är det bästa som finns. Men bara-jag-och-mannen-tid, är ljuvligt och lika viktigt, det med. Och med upphittade glajjor på näsan som gör att jag kan se min älskade, är det här min lyckodag!

Bilderna togs innan vi åkt iväg för att leta på stranden. Nu ser vi ut som två stor-flin.

Ikväll är det DateNight.

Lillafrun