Åh, min boll! 
… spark iväg!Ojsan då…. Pappa? 
Och medan dom går iväg och letar bollen. Mannen och Liten. Så sitter jag kvar. Tittar mig omkring sådär drömskt. Det doftar höst och vinden är smygvarm och smygkall på samma gång. Färgerna är dova men sprakande i alla fall. Och så funderar jag.  Plötsligt hör jag ljud från två älskade.  Bollen är hittad och Liten sparkar den hemåt. Snickarpappan går bredvid som ett tryggt skyddsnät. Sådärja, säger Minimannen.

Mot nya äventyr!

Det är så att jag får nypa mig i armen;

Orden sätter sig i bröstkorgen som en varm tystnad. Det där varma, det som är orden som jag egentligen vill skriva i ord men som gömmer sig. Det, betyder att jag är så förbenat tacksam och lycklig. Över att få ha det så här bra.

Åka från arbetsdagen, hämta hem en glad-som-en-skinande-sol-unge som haft en strålande Förskoledag från början till slut  (åh, lättnad. bara yttepytte förtvivlan i morse när pappan lämnade!<3) och sedan rulla hem till gården. Gården där löven faller från träden och lägger sig i ett orange täcke. Gården där min unge kan springa fritt och sparka bollen härs och tvärs. Gården som är Drömgården, för oss.

Nä. Det har tusan inte landat ännu, det där. Det verkar ta tid. Och det är både lite småjobbigt och charmigt, på samma gång.

Lillafrun