Vi har bara ett.

Ett var.

Dagarna som går.

Det är livet. 

Igår hade vi en så god fredag. Gjorde saker vi tycker om och var tillsammans. Så kämpade jag på kvällen vid Litens nattning att hålla mig vaken. Mannen och jag låg på varsin sida om vår son, tittade på honom med varsin beundrande blick. Vi är så rädda om honom. Älskar honom så.  Jag hade bett mannen att väcka mig, oavsett om jag började fäkta med armarna som för att slå bort en geting, när han då senare skulle försöka väcka mig. Det blev så. Lite fäktande. Men till slut satt vi i finsoffan tillsammans. Bara han och jag.

Vi såg på Husdrömmar.

Det enda program vi någonsin på riktigt följt, tror jag. Förra våren var vår första säsong, och känslan i kroppen, nu och då. Så speciell. Förra våren bara drömde vi, om att överhuvudtaget veta var vi skulle bo hösten därefter. Nu, ett år senare. Sitter vi här. I vår finsoffa, i huset vi älskar och knappt vågade drömma om för ett år sedan. Livet är ju så, man vet på ett sätt ganska mycket. Men på ett sätt inget alls.

Efter avsnittet var slut så var vi sugna att se något mer. Vi drog till med ett Bygglovsavsnitt.

En familj. En mamma. En pappa. Och två barn. Dom ville ha hjälp med lite av varje där hemma. Saker som blivit pausade.. ”på grund av att annat kommit emellan”.

Mamman var sjuk. Hade nästan blivit frisk. Men sedan sjuk igen. Det fanns inget att göra. ”Jag gör min egen behandling, sa hon,. Jag tränar, tar hand om mig. Är mycket i värme. Och jag säger gärna, när någon frågar, att jag mår bra”.

Alla hantverkarna och huvudprofilerna i programmet gjorde ett fint jobb. Familjen var så himla nöjda. Mamman grät. Det bästa i hela rummet var den där lilla fotoväggen. Med bilder på människor hon älskar.

Varm i hjärtat kände vi oss, jag och mannen, när programmet tog slut.

Vad jag, min lyckliga-slut-älskande människa, inte var beredd på. Var  orden ”Till minne av…16 januari 2016”. Hon blev en änglamamma. Fick vingar och flög. 

Jag brast i gråt, från en sekund till en annan. Hennes tråd brast. Gick av. Jag grät och grät och grät. Mannen höll om mig och tårarna rann på mig som ett barn.

Livet. Allas vår sköra tråd. 

Det är vackert. Innehåller så mycket gott. Men ibland gör det bara för ont. Och tråden går av. Alldeles för tidigt. Jag tänker mycket. Funderar, analyserar. Hit och dit.

Handlar det om livet, så får jag antingen den där varma, genomlyckliga känslan. Ibland blir jag bara så himla rädd. Vill hålla alla mina älskade i min famn och inte släppa taget, överhuvudtaget.

Ibland är det så lätt att ta saker för givet, visst? Fastän man inte vill. Jag försöker att aldrig göra det. Lyckas ofta men inte alltid. Jag är bara människa.

Idag vaknar vi till en snöstormig lördag. Jag hade tänkt visa bilder på vår lilla köksförvandling som ju varit klar ett tag men som först nu hamnat i kameran. Men vi tar det en annan gång. Idag vill jag bara säga till alla er fina läsare där ute att;

Ta hand om er. Ha en fin lördag.

Jag känner bara att,  få vakna upp idag. Till en ny dag. Det är så himla bra nog.

13032015-IMG_0071

Livet. Allas vår sköra tråd.

Lillafrun