Att öppna dörren.

Komma hem, till hemmet som stått stilla ända sedan vi lämnade i morse. Litens bil står där den lämnades. Och ljuset är fortfarande där, och tänker så vara i i alla fall ett par timmar till.

Vi är trötta. Alla tre. Som alltid när man varit ledig en längre tid och liksom kopplat bort vardagståget och sedan börjar tuffa igång igen. Den här dagen har varit himla speciell också, jag blir alldeles full i skratt när jag tänker på den. Mannen, alltså. Mitt Allt-och-lite-till. Idag gjorde han det igen; ställde upp för sin fru på det där sättet bara en som älskar en till månen och tillbaka, är beredd att göra. Idag har vi varit kollegor. Han och jag.

Nu har vi testat det också, liksom. Jag skulle på riktigt kunna umgås med min man 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan, utan att tröttna på honom. Det kanske är något fel på mig då. Men ja, så är det. Nu ljummar det en aning i öronen efter dagens Rockbandsspelande med kidsen och både jag och M går och nynnar på samma låt om och om igen och liksom tittar år den andre med vi-måste-sluta-nynna-på-den-här-låten-annars-kommer-vi-bli-knäppa-i-huvudet-blicken. Och ja, vissa tyckte det var omåttligt spännande idag, när dom börjat lägga ihop ett och ett att det nog befann sig ett Kääärlekspar i musiksalen denna dag. Jag lovar! Vi var ytterst proffsiga. Men, det går ju liksom inte att dölja. Kärleken i blicken till den man älskar.

Och nu är det måndagkväll. Köttfärssåsen och pastan ligger tryggt i magen. Liten är så trött att ögonen går i kors, redan nu. Jag och mannen sörplar kaffe och bestämde nyss att en kvällspromenad där Liten får somna i vagnen och vi får skön motion och friskluft, det får det bli.

Så skönt. Att få komma hem till älskat hus. Snöra håret i en knut, ta kväll och pusta ut, tillsammans med mina två. Efter en dag som varit allt annat än en vanlig måndag. Väldigt praktiskt med en man med många strängar på sin lyra!

Ha en fin kväll alla ni. Och ta hand om er. <3

Lillafrun