Kläderna låg förberedda i minsta detalj.
Familjen var taggad.
Päronen också lite oroliga, anande, för att det ju faktiskt skulle kunna bli hur kaosigt som helst.
Plötsligt kom dom också på; helskotta, det är längre till Fotografen än vi trodde! och det blev precis hur bråttom som helst. Morsan ställde snabbt in lunchporslinet i diskmaskinen och såklart sprack ett glas i tusen bitar. Alla hann genom dusch och bad. Sista fönsterkarmarna för dagens målningsmål hanns med. Det där som gör kinderna rosiga på en mamma, tappades i backen. Men puh. Alla hann med nöd och näppe igenom ytterdörren utan svansarna emellan. Vi kom iväg.
Barnen somnade, morsan rosade kinderna i bilen med det där som förvandlats från kaka till pulverform, snön yrde och dryga timmen senare var vi framme.
Sen börjades vad vi taggat så för; Att föreviga Stora Lilla Familjen.
Han som stod lite som Karlsson på taket, i sina nya snyggbrallor med hängslen på. Med leende Lillasyster i finklänningen, beredd bredvid. Han, gjorde det så maaakalöst svårt för oss. Svetten lackade på mig och mannen och ingen muta i världen kunde få den där darlingen på fall. Älskade S, du är verkligen en helt ljuvlig Miniman som charmar hela världen. Men maaaj gadd, vad du kan vara tjurig ibland!
Mitt i allt stod han och sjöng Var bor du lilla råtta för full hals, liksom. Kära nån.
En av våra två stjärnor var desto lättare att samarbeta med, så det hade ju definitivt kunnat varit ett snäpp mer klurigt. Men det räckte, med vad vi redan hade, om jag säger så. Efter att ha varit där maxtid så åkte vi från familjefotograferingen som fyra stycken flämtande, svettiga, rödblommiga, halvvissna julgranar. Ni vet, när man pimpat julgaranen precis innan julafton och den är så vacker. Men efter julerycket, då är den bra risig och inte alls så fancypancy? Precis så.
Helt tomma i huvudena var jag och mannen. Tittade på varandra och kunde inte annat än skratta åt spektaklet. Hungriga hade vi hunnit bli igen, så vi drog till Stora Staden där ganska nära intill. Gick på mysigt fik, varpå vi såklart hördes, syntes och bredde ut oss allra mest. Jag och M testade en gång att liksom sjunka lite genom jorden och låtsas att vi var där på tumis… men det funkade ju inte såklart…
Föräldrarna försökte hälla i sig kaffe för att få någon slags nytändning av energi. Förgäves. Medan tvåochetthalvtåringen rymde och rejsade genom fina fikabuffén och höll på att plocka på sig både det ena och det andra.
Vi drog vidare för lite inhandling till årets julkalender, en sväng till blågula varuhuset för lite minishopping. Och så bara en drös timmar, där vi egentligen lika gärna hade kunnat åka hem, eftersom vi inte fick det minsta uträttat. Hå hå, vilken dag alltså!
Vi ramlade innanför dörren i mörka kvällen. Tände ljus, packade upp och njöt av att vara hemma igen efter vad som kändes som en heeel evighet borta. Vissa slängde sig i storsängen och somnade på stört. När jag och mannen la oss senare, kände vi hur lillvännen blivit tvärfebrig.. och kanske gav oss förklaringen till sitt mycket för-päronen-utmanande humör under dagen.
Efter att pärsen från dagen lagt sig lite, kände jag och M oss bara så tacksamma. Världsligare saker än ett ohyggligt kaos under en familjefotografering. Pjåskigare kan det inte bli liksom! Vi kände oss istället bara Tacksamma. Tacksamma, över vår alldeles egna lilla Taikonsfamilj. Att vi faktiskt har en familj. Varandra. Levande, i allra högsta grad.
Idag vaknar vi till vad jag tror är onsdag. Världen känns upp och ner. Eller hur?
Men här hemma på gården är det frid. Bredvid mig ligger katten och sover, inne från Lekrummet hörs en pojke som kvittrar fram i monolog. Piggare idag, mao. Men ändå hemma från Föris, såklart. Mannen förbereder uppdrag, Lillan sover ute i snöyran. Jag ska strax möta upp Storan för ett pass i Gympasalen. Precis vad jag behöver denna onsdagförmiddag.
Ta hand om er, alla ni.
Lillafrun
Senaste kommentarer