Högen av spelböcker och noter på pianot, som överst bär lilla karusellen i trä.

Nu är det kväll.

Hästarna har stannat. Tonerna har tystnat. Likaså barnrösterna. Gråten och skratten. Orden och jollret. Det är så tyst.

I rummet intill ligger två utslagna stjärnor bredvid varandra och sover. När dom somnat, gick jag ut från sovrummet och gjorde vad som kändes som Världens Lyx (tog en varm dusch), och kröp sedan in i mjukaste stassen. Strök sista kuddfodralen som tvättats idag och tänkte att; det är inte klokt, alltså. efter en sån här dag. som känts som typ tre. så, bara dom somnat och mamman andats för sig själv i några sketna minuter. då är dom där stunderna från dagen, dom som var mer än mycket tålamodskrävande. som bortblåsta! det enda jag minns är skratten, orden, kramarna och stunderna när hjärtat bubblar av kärlek. och jag längtar redan till dom vaknar igen. <3

Mammalivet.

Nu ska jag vila en stund, i nystädade hemmet, innan jag också kryper ner i den där renbäddade sängen.

Mammakroppen känns mör. Snön var tung som bly idag. Jag klappade händerna när min Räddare i Nöden kom och hjälpte mig med en del, med traktorn. Jag blev nog slut ändå.

Ibland är det tröttsammare än andra dagar. För det mesta tycker jag att det går som en dans. Men som idag. När båda barnen är småsjuka och snön vräker ner och snöar oss inne om vi inte går ut och bökar bort den. Och dagen bjuder på en drös krävande situationer, av olika slag.

Då, ja då känner man att man lever, helt sonika. Men jag är glad. Att jag orkade. Alltihop. Inte tappade det. Tålamodet. Eller snön, för den delen. Utan kämpade på.

Och så är jag glad. Över att jag lever. Bara en sån sak!

Och glad. Över att dagen, avslutades med de vackraste orden jag kan tänka mig; Mamma? Jag älskar Dig. 

Natti!

Lillafrun