Junis småhänder häromdagen. Lite småkladdiga av lunch…

Jo, jo. Ny tid är här.

Jag ska erkänna att jag verkligen fått en stunds smygångest när båda min bäbisar har slutat helammas. Jag älskar att amma. Jag älskar första bäbistiden. Jag älskar tiden där efter också. Men jag ääääälskar att vara så ett med mitt barn, på det sätt jag känner under denna så speciella tid. Sen behövs inte jag på samma sätt. Så korkat tänker jag. Och så känns det. En stund, innan jag talat hut med mig själv och förstår att så inte är fallet.

Jag är otroligt glad att jag, av någon outgrundlig anledning (eftersom jag är precis tvärtom i så många fall), blivit så avslappnad i min mamma-roll. Jag kan vara hyperhispig och rädd för så mycket här i livet, men det där med att vara mamma och ta hand om två småttingar. Det känns som det mest självklara. På ett sätt som livrädslan alltid finns, att något ska hända dom något. Vilket man ju inte kan gå runt och tänka hela tiden, då blir man knäpp. Så på det andra viset, som mest existerar, så känner jag mig så ”Hemma” i Mammarollen. Jag har aldrig någonsin hållit på och läst och grejat. Hur andra gör och har det och så vidare. Enbart liksom följt med hur min lillunge velat ha livet. Och ammat, det har dom älskat, båda två. Och det har varit fantastiskt på alla sätt.

Jag skriver dagbok för varje barn. Så roligt att ha. Och fiffigt. För ett tag sedan när jag läste S dagbok, för att checka läget lite hur han levde livet som 7-månaders-bäbis. Mycket kommer jag ihåg, men inte alls allt. Så, då såg jag till exempel att han då, kring 7 månader precis börjat äta lite mat. Vi provade tydligen ge honom lite lunch och han åt på direkten vad vi gav honom. Så, då provade jag ge Juni också. Men hon har vi knappt, knappt fått i hennes kvällsgröt ens. Förrän nu. Hon har bara, bara velat ha mamma. Inte mig emot!! Hon har ju varit helnöjd, så jag har inte känt stress utan bara njutit. Det har bara varit underbart tycker jag. Så, hon har helammats fram tills nu… 8 månader. Plus att hon ätit lite kvällsgröt i varierad mängd, sedan typ 6,5 månad. Ena kvällen har hon kunnat äta någon lite sked, nästa kväll inget alls, en tredje har hon dragit till med nästan en hel portion för att fjärde kvällen bara, bara vilja ha mamma och inte ens smaka gröten. Så har hon mixtrat på. Men nu, ja bara senaste dagarna, så har J börjat tuta i sig en hel grötportion om kvällen och häromdagen tänkte jag att jag ska skulle göra ett nytt lunch-försök, och mycket riktigt. Nu är Lillan redo för det!

Så i helgen lagades storkok. Det blev en rätt med fisk, potatis, palsternacka, morot och dill. Smakade tydligen finfint.

Och igår. Efter att jag brottats med köttfärsslabb och en jädra mixer som satts ihop fel och liksom skvätte sörja överallt. Ja, efter allt det, så fanns det till slut 40 stycken (!) små lunchportioner till, klara till Lillasyster. Och därmed är hela lillfrysen fylld av olika små lunchrätter, bara att plocka fram och värma. Skitbra, tycker jag. Att variera med, dom dagar jag lagar färskt liksom. Helt sonika som att ta fram en barnmatsburk. Bara det att den här är hemlagad och så god att jag själv skulle vilja äta den.

Och!

Kanske kan jag alltid tipsa någon… men det poppade en idé om att testa fylla lilla purén i muffinsformar. Ställa ut dom på bron i kylan och låta dom frysa till, under plastfolie och kökshandduk såklart. Och sen förflytta dom till burkar/plastpåsar och stoppa in i frysen. Supersmidigt!

Det är faktiskt fasligt trevligt att laga barnmat. Om det inte strular så, som igår. Och om man inte gör alldeles galet mycket. Som igår. Men annars! Trevligt. Inte alls svårt. Och bra på alla sätt.

…

Ja, Var sak har sin tid, mamma! Sa Lillan. Och mamman försökte släppa den där vemodiga känslan och svarade med ett litet dovt leende.

Så är det. Var sak har sin tid.

Ett inlägg passande i lunchtid, mao.

Fasligt festligt är det också, att sitta bredvid Storebror och äta..

Lillafrun