Idag är Juniflickan på pricken 9 månader. Det känns stort.
Fast. All tid är så himla speciell med barn. Men det finns några dagar som känns lite sådär på-siffran-speciella i hjärtat. När det av kärlek nyper till lite extra, liksom.
…
Den där första, första tiden i livet. Till exempel storheten i att vara ingen dag gammal. Eller att bli en alldeles underbar, bara en endaste dag gammal. Att vara en vecka. En månad. Tre månader. Ett halvår. Och så 9 månader. Att då ha varit ute i vida världen lika länge som bebben varit inneboende i Preggolyan. Ja, och så prick alla dagar där emellan. Ni förstår nog vad jag menar. 
Nu har vi en 9månaders Juni här hemma.
Hon är vår sanna Junidröm. Så är det.
”Tänk att hon är våran”. Det är ord som fortfarande sägs mest varje dag, trots att en drös månader har gått sedan Lillan kom till jorden. Samma lika, med Storebror.
Det är sannerligen så; livets största tacksamhet. Barnen, menar jag.
Att ha en Miniman och en Juniflicka. Är helt fantastiskt. Lillasyster och hennes Treåring till Storebror gör dagarna till något extra, varje dag. Så är det att ha barn, tycker jag. Varje dag glimmar alltid till.
Det lyxigaste för mig handlar om att få ha dom friska och välmående. Det är en tacksamhet, varje dag. 
Okeej, här får du, Juni!
…
Och sen är livets glitterströssel just nu för mig, att få vara en liten åskådare till samsad syskonlek, vara med i en mysig stund vid köksbordet där alla knaprar på något eget. Kanske några små frukostmackabitar, för både Lillasyster och Storebror. Eller att höra hur Bjossan ibland bara ryter till syrran att Juuuuuni, sluuta! . När hon nyper tag i precis dom leksaker eller grejer han är superrädd om. Lite småbarnsilska, två syskon emellan. Ja, till och med det kan göra att det känns varmt i mammahjärtat.
Eller värmen som uppstår när han varje morgon så okrystat och hjärtinnerligt lyckligt säger God mooorgon, Juni! som en liten farbror. Han är hennes största idol och hennes lilla gentleman. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger hon tappar vattenmuggen på golvet. Han kliver av sin stol i samma sekund som han säger ”Jag kan ta upp den, Juni!”. Att få vara ute och dra dom där två i vagnen och känna sig stoltare än tuppen över bredlasset.
Att bara få vara med om det här, liksom. Att vara mamma, till dom där två. Det är det bästa jag vet.
Småttingarna. Som på ett sätt är väldigt lika varandra, men på ett annat är precis sina motsatser. Det är så charmigt, tycker jag!
Och på tal om det. Olikheter.
Så är det rocka-sockorna-dagen idag och det anammades här hemma såklart.
Alla är vi olika. Och Alla är vi lika mycket värda.
Mamma älskar er till månen och tillbaka, barnen!
Senaste kommentarer