10052017-IMG_9265Barnens röda pellis. Vacker, visst?

Den får mig att sucka. Sådär åh-så-vacker-du-är-suck. Lycka. Samtidigt som det nyper tag lite i magen. Ja.. Snart, snart, snart drar njuteri- och vackerhetstiden igång, på det där särskilda sommarsättet…

13052017-IMG_9415Det där är min och Sixtens björk. Vi har gått och tittat på den varje dag jagvetintehurlänge. Ska det inte bli blaad snaaart? säger vi till varandra medan vi i nästa sekund konstaterar att det är lite för kallt ännu. Men kanske, kanske, idag? 

För idag är det varmt. På vårigt vis. Och det liksom pirrar i hela kroppen.

….

Kära nån, alltså. Jag som aldrig brukar hinna/prioritera att lyssna på poddar och sånt där. Gjorde det en dag här i veckan. När jag åt lunch med mig själv. En Underbar Pod. Till viss del var det verkligen som om Clara satt och sa mina ord. Så himla skönt på ett sätt. Att man inte är ensam, liksom…

Till exempel; Clara, vilket är den ena av dom två poddarna, grät genom hela avsnittet. Och jag kände igen mig så förbenat.

Igenkänningsfaktorn från min sida rörde hur dom pratade om att Njuta och det där att älska … ”en baksida av att älska…. när man älskar, har man så mycket att förlora”. Bitterljuvt.

Många gånger njuter jag så mycket att glad-känslan också blir alldeles melankolisk. Förstår ni? Jag är så rädd om det jag har, liksom.. Livet. Fyllt av massa vackert. Som människor man älskar och vill ska bevaras i ask och aldrig åldras. Som blommor man suckar åt och aldrig vill ska blomma över. Som längtan efter dom där sommardagarna med varm gräsmatta, solvarma jordgubbar och ljummen vind…. och tiden.. som är just nu. Där allt bara känns så fantastiskt.

Nya knoppar, betyder att det gått ännu ett älskat år sedan sist…

13052017-IMG_9412

Dom pratade om det där med att typ bli stressad av att vi nu är på väg in i en tid, där allt bara är så förbenat vackert att man nästan blir lite tokig för att det är så svårt att ta in allt.

Alltså… sån igenkänning där!!

Är ni likadana?

Precis, precis så tycker jag i alla fall att det kan vara. Hela året är vackert på sitt sätt, ja visst. Men håll med om att det är något alldeles särskilt med vad som väntar, alldeles nu och framöver?

Ljuset. Varmare vindar. Alla fåglar som sjunger så magiskt. Allra särskilt om morgnarna och kvällarna. Och våra Norrlandssommarnätter som är alldeles ljusa och så vackra att ord ej finns. Och alla ängar fulla av blommor. Att gå barfota mot grusvägen. Badplaskande. Jordgubbsätande. Tillsammanstid. Åh. Och så vet man att den där känslan man hade när man var liten, att sommarloven var oceaner långa.. den finns inte på samma vis. Nu. I vuxen tid. Nu svischar tiden mest hela tiden.

13052017-IMG_9413

I år är jag så löjligt nöjd över att jag går hemma här på vår gård och kan titta på våra träd och naturen och verkligen insupa och hänga med. Ja, nu har det ju gått så långsamt med våren att till och med jag hunnit med och känner mig redo för den där explosionen utan att (fast man ska inte ropa hej!) att få allt för mycket å-kära-nån-det-är-så-vackert-att-det-smärtar-känsla.. 

Nåväl.

Jag är en känslomänniska. Så är det bara. Och jag älskar mig för det. För det är bland annat det som gör mig till den jag är. Jag kan bli jätteglad och tycka saker är jättevackert. Mycket, mycket sånt. Och så blir jag jätteledsen och skitarg och allt det där andra som livet bjuder på, också. Allt i kubik. Så då har jag min bättre hälft och klippa som liksom håller i mig. Kramar mig lite extra när jag behöver det. Och tittar älskvärt med värme på mig,  när jag står vid mina träd och utbrister, likt Ferdinand.. ”åh Martin, titta…Det är så vackert…”

”Sommarsentimentala svängen som du får, varje sommar….”, sa Erica till Clara i podden….fast det kändes som om hon sa det till mig. För precis så är det. Så bitterljuvt på något vis, ja.

Men nu kör vi, alltså. Jag är tusan redo. För Känslor och Vackerheter extra allt. Bring it on, knopparna. Brist nu. Nån himla gång!

Lillafrun