Jag tänkte härmed sända er min version av 10 years challenge.

Ni har önskat en sån och även tillbakablickar, så det känns kul det här… för jag har slagit ihop hela alltet.

Håll till godo!

Alla år är märkvärdiga på sitt vis, tycker jag. Men 2009 var faktiskt det året där jag tog så många val och riktningar, i flera vägskäl. Som nu 10 år senare går att utröna som väldigt, väldigt viktiga och livsavgörande val. Som att det ju var då dörren till hela mitt vuxna liv öppnades..

2009.

Vintermånaderna. Och jag satt där i skolbänken bredvid klasskompisarna, räknade härligt svår matematik och spånade på vad i hela friden man skulle göra av livet sen då? Naturvetenskapliga linjen gjorde det gott, massor med valmöjligheter. Sjuksyrra. Eller biomedicinsk analytiker. Något utav det. Lärare, precis som dom tre storasystrarna, det!  ..skulle jag i alla fall inte bli!

Det var student. Om bara några månader. Naturvetarna, roliga klasskompisarna, Bobban-hjärtevännen, så många smartisar… och så jag. Lite så kändes det. I alla fall ibland, när självförtroendet tröt hos Duktiga Flickan, som inte alls var nöjd med så mycket annat än toppens betyg. Jag har alltid älskat skolan och matte- och naturämnena var mig kära. Men ni vet, musiken… den låg mig så varmt, varmt om hjärtat. Jag lät mattetalen samsas med sextondelarna och Vivaldi-konserten i g-moll. Fungerade ypperligt.

När våren närmade sig, susade jag söderut. Och spelade mig in på flera folkhögskolor, med fiolen på axeln och pianohänderna i ryslig kondition. Fick glädjande besked och ett angenämt val att välja. Jo, jag vill det här, tänkte jag. Än om huvudet stretar så sa hjärtat att Musikfröken, det var mitt mål. Studenten sedan, hurra, hurra och förskräckligt med tårar… och i framtiden låg ett fräsigt år i Huvudstaden!

I artonåriga Emmeli rymdes upprorskänslor. Men, jag följde vad mitt hjärta viskade mig om. Och också orden som en nära hjärtevän sa till mig; ”Följ flödet”.

Det var ju någon. Han, ni vet ju vem. Som än om vi just där och då var så långt ifrån varandra och för ett slag hade givit våra hjärtan åt var sitt håll, ändå bara var helt omöjlig av få från både huvud och hjärta.. och uppenbarligen var det ömsesidigt. Vi hade trånat efter varandra sedan innan vi började sjunde klass, ju…

En obeskrivligt vacker sommarkväll. Möttes vi. Och sedan dess har det varit Vi.

Vi hade då var sitt år framför oss.. med folkhögskolestudier. Jag i Storstaden. Och M i de norrländksa skogarna. Vårt första år som Vi, var magi. Också såå drygt. Så mycket längtan, ju!

Guulliga va?

…

Tack vare folkis-året, som gjorde att jag hann studera det jag inte hunnit inom musiken under alla natur-åren, (naturåren, som ju lärde så mycket annat som jag inte ångrar en sekund att jag läst). Tack vare det folkisåret, kom jag in på Musikhögskolan.

När vi varit Vi i precis ett år. Så friade M till mig.Titta.

(Två BARN som precis bestämt sig för att leva prick hela livet tillsammans med varandra).

Så glad att vi vågat lita till hjärtat, från dag ett tillsammans.

Åren tillsammans har fyllts av liv. Liv vi levt med våra hjärtan.

Som Nyförlovade flyttade vi till Norrnorr.

Kommer ihåg hur vi spenderade en hel sommar till att leta möbler, gå på auktion och loppisar. Mellan allt sommarjobbande, förstås. Där på bilden var jag så trött av allt fix att jag satt ner mitt i sommarnatten och försökte göra något vettigt. Kommer ihåg pirret i magen när jag och M tog fullproppade släpvagnen och susade fyrtio milen norrut. Till Lyan vi aldrig sett på riktigt, utan tackat jag till i blindo och på hjärte-känn…

Vi älskade den. Från första stund.

Där i Norrnorr levde vi Studentliv i liten Lya. Spelade massor och berikades med fantastiska vänner. Susade hemhem då och då, träffade familj och vänner och såna där oerhört betydelsefulla djur som jag nästan gråter av längt till ibland..

Denna bild visar vad som var en så stor del i mitt liv mellan livet som 9-åring och ja, fram tills för några år sedan.. inget avslutat. Bara på paus.

2012.

..tillsammans med såå många älskade.Livets viktigaste och självklaraste Ja.

Och den där hjärtevännen ni minns, som samvetskvalets och hjärtefladdrets sommar sa; Följ flödet! … Hjärtevännen, som är min ”HästMamma” från stallet och som betyder precis hur mycket som helst.. hon sände mig ord under bröllopsdagen;

”Älskade Emmeli! 

Minns du den sommaren Emmeli?

Du med bedrövelser och kval. 

Jag med sorg jag gömde.

Jag sa att du kunde, att du visste inom dig,

Kommer du ihåg kortet du drog?

FÖLJ FLÖDET

och det gjorde du.

Så idag står du där.

Glädjen och livfullhetens Emmeli

med din klippa och kärlek Martin

Två människor- ett hjärta.

Gud är God. 

…

 År för år. Fler livserfarenheter. Vi gjorde Livets resa, till Gambia. Med musikklassvännerna. Och mannen.

Ni förstår, prick en månad efter att vi gift oss. Så krockade vi med en älg. Det hade kunnat gå precis hur dåligt som helst. Men tack och lov var det bara bilen som blev skrot. På något vis, lyckades den olyckan bli ett argument, samt något finurligt uppfinnande av kurs för M… göra så att M fick hänga med, trots att han inte aaalls läste till Musiklärare som jag. Vilket flax! Vilken resa. Att få dela tillsammans! …

Tre veckor i en hydda, i en liten liten gambiansk by. Där fick vi se livet med nya perspektiv. Som jag lovade mig själv att aldrig släppa. Ögonen tåras.

Plötsligt hade jag utöver mitt eget, också ännu ett tickande hjärta inom mig. Kanske inte vad någon skulle kalla särskilt förnuftigt… men för oss? – Det bästa vi har gjort.

..Vi blev föräldrar och livet började på riktigt. 

Vi flyttade ifrån norrnorr, med varsin examen och en liten ettåringsplutt. Med tårfyllda ögon över det sorgliga i att skiljas från alla vännerna..

Men vi åkte ju söderut.. mot den där drömmen, där i vår hembygd, som blev sann. Som två 24-åringar stod vi med ett helt hemmarn i våra händer. Ett år av jobb för mig, på liten del.. alldeles lagom med liten plutt på förskola och jag med bäbis i magen, igen.Liten skulle bli Storebror.

Juniflickan föddes. Coolaste människan jag mött.

Och där tog det ljuvligaste av HemmaMammaliv vid, här på älskade gården.

Så bortskämda på livet och upp över öronen tacksamma. Väntade Minsting i mammans mage. Och som den självklaraste av pusselbitar, föddes Lillebroren B. 

Här är vi nu.

Dagarna som går. Det är livet.

När jag tittar tillbaka såhär så är det så fantastiskt mycket härligt som hänt oss. Jag veet också, att vi kämpat och gjort vårt allt många gånger, för att klara saker. Vågat. För att vinna.

Men även jobbiga partier i livet, eller dom där allra pissigaste sortens dagar, blir liksom ändå till något gott, bara för att jag får dela dom med dom där människorna jag älskar så. Jag är så tacksam precis var morgon, att få en alldeles ny dag tillsammans med dom jag älskar mest. Att vi får leva och må väl. Det är inte något att ta för givet ett endaste dugg. En lycka så stor.

Nu är det 2019.

 

Tänk om vi inte hade lyssnat till våra hjärtan, den där våren för 10 år sedan? Utan svischat åt var sitt håll och stannat där?

Oh. Vilken ryslig tanke.

År 2009 var det läskigaste, jobbigaste, mest spännande och fjärilsfalddriga året i mitt liv. Fjärilarna tog oss hit. Till Drömgården. Drösen av år som gifta. Med älskade Tripp Trapp Trull-skaran som våra tre stoltheter, som kronan av vårt Vi-verk.

Tio år alltså. Evigt tacksam. Men inte mätt på något vis. Jag önskar många, många år till här på jorden.

 

10 years challenge! På mitt vis. (En eloge till er som orkat läsa!)

 

Lillafrun