Ljuset återvänder.

Stannar längre och längre, för varje dag.

Det känns alldeles pirrigt. Och, det gör samtidigt lite ont.

Det känns lite jobbigt i kroppen. På motsträvigt outgrundligt, alldeles solklart vis.

Det är ju så underbart? Också, lite kämpigt.

I mig, samsas både lycka och litet inre minikrig.

Sån här är jag. Jag har lärt mig det nu. Starksköra, känslojag.

Jag lutar mig tillbaka. Lyssnar inåt, lite mer noggrant än vanligt. Försöker slappna av. Stanna upp. Även om det skaver. Även om jag känner mig orolig inombords men inte kan säga varför. Inget är konstigt. Allt är okej.

Jag försöker andas. Lyssnar noga, noga till fåglarnas sång. Känner efter, hur doftar ungens fjuniga hår och hur känns solens värme mot min kind?

Jag sätter händerna i jorden, spelar stycken vid pianot. Försöker vara snäll mot mig själv. Än om jag inte riktigt tycker att jag är värd att pysslas om så, så ger jag mig det. Det är bäst för oss alla och det känns gott i precis hela mig.

 

Som från att ha varit en sovande knopp i vinterdvala. Till att vakna. Räta på sig. Kisa mot ljuset. Och brista ut i blom.

Precis så.

Ljuset återvänder. Och det gör lite ont.

Det får vara så.

 

En morgon vaknar jag. Och fridsamheten och sinneslugnet har segrat. Ännu en gång.

 

 

Allt gott till er!

 

 

Lillafrun

 

 

G-VMBJT57ZE4