Det är på pricken 7 år sedan nu.

Som jag, tillsammans med mannen och världens bästa musikhögskoleklass, åkte till Gambia. Bara jag blundar, så minns jag så mycket, så väl. För att nämna något; känslan, av den där lilla handen i min.

 Dom där tre veckorna, blev något jag aldrig kommer att glömma.

Vi reste iväg i syfte att få ta del av en helt annan musikkultur än den vi är vana här i Sverige. Vi hamnade i den lilla byn Njawara, på andra sidan Gambia-floden, nära gränsen till Senegal. Där bodde vi i hyddor, bland savann och torr,torr stekhetta. Som ni förstår blev denna resa så otroligt mycket mer än bara en musikupplevelse.

DSCN7748

Med noll klockslag att passa och ingen som helst svensk vardagsstress överhuvudtaget. Gavs vi tid för vidgande av våra livs-perspektiv. 

Bland denna hutlösa fattigdom. Fanns en otrolig generositet, öppenhjärtighet och kärlek. Där och då bestämde jag mig att jag minsann inte tänkte låta stress och ekorrhjuligt vardagståg förstöra livet.. och jag ville också lära mig att alltid kunna säga ”stanna på middag, vetja!” till den som knackar på vår dörr, fastän vi kanske inte lagat så väldans mycket mat. Det räcker. Det räcker alltid till fler än man tror.

Vi här på Drömgården kan säkert i vissa fall verka bakåtsträvande. Med en mor i hemmet veckans sju dagar, till exempel. Och tänka sig, ingen padda (!) äger vi heller…! Men.. Vi lever helt och hållet en av oss själva skräddarsydd Drömvardag. Jag, mamman, är hemma med barnen men jobbar också hemifrån. Och pappan, är inte alls iväg fem av sju dagar, utan spenderar även han mycket hemmatid så vi slutligen maxar vår Tillsammanstid och kan ge våra små en mjuk och stressfri barndom.

Vi bor i ett land där vi föds in i lyx. Som lätt kan gå till överdrift och fotfästen tappas bort och ohälsan är ett faktum.

Vi vill ge barnen en uppväxt på denna gård, bland syskon och djur. Nära och kära. Tid för kompisar och vidgande vyer får dom också. Men framförallt, tid att få vara barn. I lugn och ro.

Tid, är allt vi har. Vår stund här på jorden. Att pengajobba sig bittra på livet, är INTE vår melodi. Vi har förmodligen mycket mindre pengar än många andra, men det är skit samma. Höga inkomster imponeras vi noll utav. Man kan ha det så vansinnigt bra, i alla fall!

-Gambia, gav både mig och M så mycket. En pusselbit på vägen, hur vi skapar livet idag. Där fanns fattigdom, javisst. Men också, en så stor rikedom. Värme, gemenskap, kärlek och ömmandet om varandra. Lyckan över dom i sin enkelhet, goda stunderna.

DSCN8144

Vi bodde i hyddor, åt mat lagad över öppen eld, gick på toa tillsammans med paddor, ödlor och fladdermöss hängande i taket. Ibland gick det till och med att spola……

Jag försökte beskriva för er..

”Vi vaknade om nätterna av åsne-, och hyeneskriken. Av fågellivet utöver det vanliga och, ej att förglömma; ”böneutroparen” som sjöng(Läs: skrek) ut sin kärlek och tro med det galnaste vibrato på rösten du kan tänka dig”.

DSCN7859

Vi dansade oss svettiga.

DSCN7893

Och jag höll om dom vackra barnen.

När vi kom hem till Sverige igen, skrev jag såhär:

Det går inte att förklara, beskriva eller berätta, så att någon som inte varit där kan förstå. Förstå; hur vi har haft det,vad vi har gjort, vad vi har upplevt,hur dom har det.. i den där delen av världen, som är precis samma värld som den vi lever i, men som är så olik, så olik. Den ”rika delen” (Läs: Exempel Vi i Sverige) har något som den ”fattiga delen” inte har;pengar till mat,skola och husrum. Men dom har något som vi inte har; en oändlig tacksamhet, glädje och familjekänsla som inte går att köpa för pengar. Jag erkänner. Jag har fått mig en rejäl käftsmäll. Ja faktiskt. Än hur tacksam jag tycks mig vara över livet här i Sverige. Jag kan muttra över småskit. Det kan jag. I Gambia, där muttrades det inget. Möjligtvis om vattnet i brunnen var slut, eller om det inte fanns mat för dagen eller om man inte hade råd att betala skola för sitt barn”.

DSCN7827

Att vandra genom byn. Gjorde mig till en blöt fläck.

DSCN7906

Vi besökte skolan, där avgiften för ett skolår kostade 45 dalasis. Ca 10 svenska kronor. Det var mååånga, många som inte hade råd att ge detta till sina barn. Förstår ni!? 10 kronor. Vi studenter var rika jämfört med alla där, så våra slantar som vi samlade ihop till skolan, blev för dom en stooor,stor slant. Vi hjälpte många. Vilken känsla!

Vi besökte byns klinik, där den vanligaste dödsorsaken är malaria. Där kom vi, utrustade med varsin, exakt uträknad, dos av malariamedicin och med myggstift upp till tänderna. Lyxiga Vi.

DSCN7987

Vi tågade över savannen i 40-gradig värme och steksol. En gång för att (förmodligen inte den på bilden?) gå på bröllop. Det liknade inte mitt och M´s bröllop. Om jag säger så. Vi vandrade genom byar och plockade upp folk efter vägen. Vid varje stopp blev vi inbjudna till deras hem. Vilket kunde bestå av en järnställlning till säng. När alla hade fått en plats att sitta på, då bar det iväg mot nästa hem. Det var en del ur ritualen, Bröllopet. Trots att folket hade det så knapert, så var dom glada.

DSCN8195

Jag bar runt på småbebbar kors och tvärs. Hur gullig bebbe? Iklädd min uppsydda dress, som min storasyster lånade av mig till ett jobbuppdrag för några dagar sedan och som var vad som gjorde att jag blev så enormt Gambianostalgisk dessa dagar.

DSCN7930

Vi fick lektioner, i och av, fyra olika afrikanska stammar. Det har varit magiskt. Sjunga spela och dansa. Många utav trumrytmerna sitter i händerna och kroppen ännu.

DSCN8068

Vi sov under bar himmel, med ett fågelspel som inte går att beskriva. Och med den där böneutroparen…. som förresten inte heller går att beskriva.

DSCN8110

Jag förvandlades till gambian tillsammans med två utav männen i mitt liv. Världens bästa M och vår bästis-E.

DSCN8232

Vi klappade krokodiler.. och efter tre veckor åkte vi hemåt igen. Med en resa i bagaget som visade sig förbli magi för kropp och själ. För alltid, tror jag.

Minns förstås också att för första gången känna hunger, på riktigt. Minns våra 40-gradiga febertoppar, magkatarr ifrån avgrunden och blåsor fulla munnen. Minns den där natten när jag baddade mannens panna med vatten.. M var så sjuk, så sjuk. Och vi var cirka fyra timmar från någon civilisation och sjukhus.

Vi avslutade resan med ett dygn på ”lyxhotell”. Innan vi åkte resan hem. Och landade. Hemma.

Med en Tacksamhet, oändligt stor. Redan då. Som 22-åringar och hemvändande musikhögskolestudenter. Nu, sju år senare, med resan som ständigt bor i hjärtat, så tacksamma över att vi får leva här. På vår gård. Vår plats på jorden. Med en trygghet, så stor.

Tänk, om livet på jorden, fick vara lite mer rättvist? Tänk, sån lycka att vi, vi och ni, får leva här i vårt land? Ja, tänk…

Bortom sjukdomar, skador och sån skit, ni vet. Så har vi det väldigt bra, eller hur? Vi borde inte klaga, aldrig någonsin. Men mänskligheten måste få göra sig påmind, självklart!! Men, att alltid ha ett vidgat perspektiv i rockärmen.. det är bra. Tror jag.

Precis det gav den oss. Livets Resa. Till Gambia!

Kram till er!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4