Att minnas tillbaka på en Livets Resa!

Det är på pricken 7 år sedan nu.

Som jag, tillsammans med mannen och världens bästa musikhögskoleklass, åkte till Gambia. Bara jag blundar, så minns jag så mycket, så väl. För att nämna något; känslan, av den där lilla handen i min.

 Dom där tre veckorna, blev något jag aldrig kommer att glömma.

Vi reste iväg i syfte att få ta del av en helt annan musikkultur än den vi är vana här i Sverige. Vi hamnade i den lilla byn Njawara, på andra sidan Gambia-floden, nära gränsen till Senegal. Där bodde vi i hyddor, bland savann och torr,torr stekhetta. Som ni förstår blev denna resa så otroligt mycket mer än bara en musikupplevelse.

DSCN7748

Med noll klockslag att passa och ingen som helst svensk vardagsstress överhuvudtaget. Gavs vi tid för vidgande av våra livs-perspektiv. 

Bland denna hutlösa fattigdom. Fanns en otrolig generositet, öppenhjärtighet och kärlek. Där och då bestämde jag mig att jag minsann inte tänkte låta stress och ekorrhjuligt vardagståg förstöra livet.. och jag ville också lära mig att alltid kunna säga ”stanna på middag, vetja!” till den som knackar på vår dörr, fastän vi kanske inte lagat så väldans mycket mat. Det räcker. Det räcker alltid till fler än man tror.

Vi här på Drömgården kan säkert i vissa fall verka bakåtsträvande. Med en mor i hemmet veckans sju dagar, till exempel. Och tänka sig, ingen padda (!) äger vi heller…! Men.. Vi lever helt och hållet en av oss själva skräddarsydd Drömvardag. Jag, mamman, är hemma med barnen men jobbar också hemifrån. Och pappan, är inte alls iväg fem av sju dagar, utan spenderar även han mycket hemmatid så vi slutligen maxar vår Tillsammanstid och kan ge våra små en mjuk och stressfri barndom.

Vi bor i ett land där vi föds in i lyx. Som lätt kan gå till överdrift och fotfästen tappas bort och ohälsan är ett faktum.

Vi vill ge barnen en uppväxt på denna gård, bland syskon och djur. Nära och kära. Tid för kompisar och vidgande vyer får dom också. Men framförallt, tid att få vara barn. I lugn och ro.

Tid, är allt vi har. Vår stund här på jorden. Att pengajobba sig bittra på livet, är INTE vår melodi. Vi har förmodligen mycket mindre pengar än många andra, men det är skit samma. Höga inkomster imponeras vi noll utav. Man kan ha det så vansinnigt bra, i alla fall!

-Gambia, gav både mig och M så mycket. En pusselbit på vägen, hur vi skapar livet idag. Där fanns fattigdom, javisst. Men också, en så stor rikedom. Värme, gemenskap, kärlek och ömmandet om varandra. Lyckan över dom i sin enkelhet, goda stunderna.

DSCN8144

Vi bodde i hyddor, åt mat lagad över öppen eld, gick på toa tillsammans med paddor, ödlor och fladdermöss hängande i taket. Ibland gick det till och med att spola……

Jag försökte beskriva för er..

”Vi vaknade om nätterna av åsne-, och hyeneskriken. Av fågellivet utöver det vanliga och, ej att förglömma; ”böneutroparen” som sjöng(Läs: skrek) ut sin kärlek och tro med det galnaste vibrato på rösten du kan tänka dig”.

DSCN7859

Vi dansade oss svettiga.

DSCN7893

Och jag höll om dom vackra barnen.

När vi kom hem till Sverige igen, skrev jag såhär:

Det går inte att förklara, beskriva eller berätta, så att någon som inte varit där kan förstå. Förstå; hur vi har haft det,vad vi har gjort, vad vi har upplevt,hur dom har det.. i den där delen av världen, som är precis samma värld som den vi lever i, men som är så olik, så olik. Den ”rika delen” (Läs: Exempel Vi i Sverige) har något som den ”fattiga delen” inte har;pengar till mat,skola och husrum. Men dom har något som vi inte har; en oändlig tacksamhet, glädje och familjekänsla som inte går att köpa för pengar. Jag erkänner. Jag har fått mig en rejäl käftsmäll. Ja faktiskt. Än hur tacksam jag tycks mig vara över livet här i Sverige. Jag kan muttra över småskit. Det kan jag. I Gambia, där muttrades det inget. Möjligtvis om vattnet i brunnen var slut, eller om det inte fanns mat för dagen eller om man inte hade råd att betala skola för sitt barn”.

DSCN7827

Att vandra genom byn. Gjorde mig till en blöt fläck.

DSCN7906

Vi besökte skolan, där avgiften för ett skolår kostade 45 dalasis. Ca 10 svenska kronor. Det var mååånga, många som inte hade råd att ge detta till sina barn. Förstår ni!? 10 kronor. Vi studenter var rika jämfört med alla där, så våra slantar som vi samlade ihop till skolan, blev för dom en stooor,stor slant. Vi hjälpte många. Vilken känsla!

Vi besökte byns klinik, där den vanligaste dödsorsaken är malaria. Där kom vi, utrustade med varsin, exakt uträknad, dos av malariamedicin och med myggstift upp till tänderna. Lyxiga Vi.

DSCN7987

Vi tågade över savannen i 40-gradig värme och steksol. En gång för att (förmodligen inte den på bilden?) gå på bröllop. Det liknade inte mitt och M´s bröllop. Om jag säger så. Vi vandrade genom byar och plockade upp folk efter vägen. Vid varje stopp blev vi inbjudna till deras hem. Vilket kunde bestå av en järnställlning till säng. När alla hade fått en plats att sitta på, då bar det iväg mot nästa hem. Det var en del ur ritualen, Bröllopet. Trots att folket hade det så knapert, så var dom glada.

DSCN8195

Jag bar runt på småbebbar kors och tvärs. Hur gullig bebbe? Iklädd min uppsydda dress, som min storasyster lånade av mig till ett jobbuppdrag för några dagar sedan och som var vad som gjorde att jag blev så enormt Gambianostalgisk dessa dagar.

DSCN7930

Vi fick lektioner, i och av, fyra olika afrikanska stammar. Det har varit magiskt. Sjunga spela och dansa. Många utav trumrytmerna sitter i händerna och kroppen ännu.

DSCN8068

Vi sov under bar himmel, med ett fågelspel som inte går att beskriva. Och med den där böneutroparen…. som förresten inte heller går att beskriva.

DSCN8110

Jag förvandlades till gambian tillsammans med två utav männen i mitt liv. Världens bästa M och vår bästis-E.

DSCN8232

Vi klappade krokodiler.. och efter tre veckor åkte vi hemåt igen. Med en resa i bagaget som visade sig förbli magi för kropp och själ. För alltid, tror jag.

Minns förstås också att för första gången känna hunger, på riktigt. Minns våra 40-gradiga febertoppar, magkatarr ifrån avgrunden och blåsor fulla munnen. Minns den där natten när jag baddade mannens panna med vatten.. M var så sjuk, så sjuk. Och vi var cirka fyra timmar från någon civilisation och sjukhus.

Vi avslutade resan med ett dygn på ”lyxhotell”. Innan vi åkte resan hem. Och landade. Hemma.

Med en Tacksamhet, oändligt stor. Redan då. Som 22-åringar och hemvändande musikhögskolestudenter. Nu, sju år senare, med resan som ständigt bor i hjärtat, så tacksamma över att vi får leva här. På vår gård. Vår plats på jorden. Med en trygghet, så stor.

Tänk, om livet på jorden, fick vara lite mer rättvist? Tänk, sån lycka att vi, vi och ni, får leva här i vårt land? Ja, tänk…

Bortom sjukdomar, skador och sån skit, ni vet. Så har vi det väldigt bra, eller hur? Vi borde inte klaga, aldrig någonsin. Men mänskligheten måste få göra sig påmind, självklart!! Men, att alltid ha ett vidgat perspektiv i rockärmen.. det är bra. Tror jag.

Precis det gav den oss. Livets Resa. Till Gambia!

Kram till er!

Emmeli

Den var bara för mycket.

För precis ett år sedan…

Då ägnade jag inte dagen åt att morgongå i snöslask. Inte heller åt att rapportskriva, korrekturläsa, sätta ihop det kompendium som det har lagts ner en massa, massa timmar på att utforma. Jag åt inte lunch på kåren tillsammans med vänner. Jag såg definitivt inte herrarnas OS-final i sprint OCH fick sammandragningar på grund av att jag spände mig så. Jag pratade inte i telefonen, en jääättelång stund, med en nära och älskad. Jag sa absolut inte att Åh, nu har bäbisen hicka igen. Och jag var inte en massa mil ifrån M. Och det var inte tisdag.

Det var måndag. Morgonen var snortidig, magen ruskigt pirrig. Vi, jag och M, mötte gänget på flygplatsen och ingen av oss visste riktigt vad i hela friden vi hade gett oss in på; åka till Afrika. Bara vi!? INGEN VUXEN!?!?! (haha, skrattar fortfarande åt dom orden…. som om inte vi var vuxna liksom. Men där och då kände jag mig liten, oh så liten.). Jag var den där lillasystern, i vanlig ordning. Den som man måste hålla koll på om hon har pass och biljett och sådär. Och det hade hon ju inte såklart. Så paniken där i Bryssel, vid mellanlandningen, den var lite småjobbig. Men vi kom med flyget och landade i det där landet långt, långt bort.

I Gambia.

I drygt tre veckor levde vi i en liten, liten by ute på landsbygden, låååångt ifrån… allt och inget. Mycket var långt bort, men mycket var nära. Kärlek, värme och lugn. Nära, nära. Jag trivdes och mådde som en prinsessa (ja, förutom några febertoppar och magaperra under några dagar), omringad av det bästa gänget.

DSCN8144

Här sov vi, jag och mannen.  
DSCN7748

Här är några utav kvinnorna som jobbade på campen som vi bodde på.

DSCN7859

Vi dansade som galningar.

DSCN7827

Vandrade på byns gator.

DSCN7880

Kramade bäbisar.

DSCN7893

..och höll om dom vackra barnen.

DSCN7906

Vi besökte skolan i byn.DSCN7930

Vi spelade en massa knasiga instrument.

DSCN8068

Sov under bar himmel, med ett fågelspel som inte går att beskriva. Och med den där böneutroparen…. som förresten inte heller går att beskriva.

DSCN8195

Jag njöt.

DSCN7987

Spatserade på savannen i 40-gradig värme.

DSCN8110

Vi förvandlades till Gambianer…

DSCN8232

….Klappade krokodiler. Och sen åkte vi hem.

Jag ger upp. Det gååår inte att beskriva denna resa för att göra den rättvisa. Den var bara för mycket. På ett fantastiskt sätt.

Livet. Rysligt häftigt. Både då. Och nu.

Kram/lillafrun

 

 

Ett år sedan. Har jag lyckats? Och ett erkännande.

En utav alla saker jag tycker om…

..med att dagboka på det här viset, det är att kunna gå tillbaka i arkivet och kika. Vad gjorde jag denna måndag för ett år sedan? Vart var jag i livet då? Jo. Jag var lycklig över att äntligen ha fått klart något som jag hade gått och hoppats på, länge, länge. Kommer du ihåg vad? Om inte, klicka här.

Något häftigt skulle hända. Och det gjorde det också. Något som formade oss till något vi inte hade varit idag, om vi inte tagit den lyxiga chansen att uppleva denna resa. Jag blir alldeles rörd, tacksam och lugn i kroppen när jag läser orden jag skrev kort därefter. (klicka här). Om jag lyckats med det jag skrev om….

DSCN7892-e1362608861163Nja. Inte fullt ut i alla fall. Jag tror i och för sig att det är svårt att göra om mig till en cool-lugn filbunke, när jag snarare är ett yrväder med vinden åt alla väderstreck, samtidigt. Men, jag har lärt mig att uppskatta livet, det stora i det lilla, ännu lite bättre. Och faktiskt, så försöker jag att inte stressa och pressa så förbaskat. Ibland tappar jag såklart fotfästet och perspektiven blir storlek tunnel. Man är ju bara människa liksom. Och Jag, är evigt tacksam över dom där tre veckorna, i den där stora världsdelen som tumlade runt på mitt inre.

Kommer du ihåg att jag var så tokig innan, och prompt skulle klappa en krokodil? Nu såhär i efterhand, kan jag berätta att det hade med Liten att göra. I Gambia säger man att om man som kvinna klappar en kroko, då blir hon gravid på stuberten.

DSCN8224

Jag behöver inte säga mer än så. 😉

Kram/Lillafrun

Efterlängtad.

Tjoflöjt!

Likt en gasell har jag snurrat runt i läggan hela kvällen och pysslat med diverse to-do’s. Nu är det nystädat och luktar gott, matlådan är kirrad, blommorna vattnade, och väskan packad. Men varför städar hon när hon ändå ska åka bort? kanske du tänker? . Jomen, jag älskar ju när det är nystädat och varför inte unna sig den känslan, dels nu, men särskilt när jag kommer hem efter helgen..? Nä, jag fann inte heller någon anledning 😉

IMG_7315

Morgondagens buss-lunch: Pastasallad med inte så mycket pasta… men med mycket fetaost, avokado, körsbärstomater, knaperstekt bacon, färsk timjan och basilika samt några drag svartpeppar på toppen. Inte illa pinkat av en trähäst- om jag får säga det själv!IMG_7316

Till salladen; kall creme fraiche- sås med chilisås och  färsk timjan.

Jag kör stenhårt på mina färska kryddor. Jag älskar att gå och plocka ifrån dom ute på balkongen. Likt en tant är det första och sista jag gör på dagarna, att bära in och ut krukorna på balkongen. Älskar´t.  IMG_7318

Längtar så tills jag på söndag får dra på mig denna söta blus (Finns i butik nu, Lindex! Skynda dig!) som bara hängt och väntat på ett nog festligt tillfälle för att bli buren. På söndag konfirmeras min ena systerdotter. Men shiiit, om lilla bäbisen J redan kommit upp i ”konfa-ålder”…. då betyder ju det att jag också.. NÄ, det var inget!

Jag ser så galet mycket fram emot denna helg. Imorn har jag enbart fiollektion på förmiddagen, sedan hoppar jag på bussen söderut. På halva vägen hoppar jag av, och pussar mannen röd om kinderna och sedan bilar vi mot vårt hemmahemma, höga kusten- vackraste stället på jorden. Alla systrar kommer hem i helgen och klanen taikons kommer att vara fulländad. Så himla nice!  Denna vår har varit speciell med Afrika och allt vad det varit…. vi har inte hunnit åka hem och hälsa på som vi brukar hinna helt enkelt. Denna helg är med andra ord efterlängtad, som bara den.

Nu ska jag borsta ett par tänder, läsa godnattsaga för mig själv och sedan hoppas jag somna bums!

GODNATT! 

KRAM/lillafrun

Helt galet. Och, det är MIN!

Gambia-återträff alltså.

Lika underbart som det låter. Brakfika och ett gäng sköna människor. Den där filmen och surr om ”gamla” minnen. Jag har verkligen varit i Gambia. Helt galet. Underbart.

bild (27)

Mina vänner- I love you! <3

När jag kom hem var jag alldeles bubblig av allt skratt och helt uppe i gasen (som pappa skulle ha sagt<3) och kvällen var sådär perfekt vårig; ljus och ljum. Så jag bytte om och gick ut och njöt av dagens sista ljus genom en pw.


image (36)

Och neej, jag tycker inte att det är samma sak att gå en pawer wålk (power walk-PW) och att gå en promenad. En pw är raskrask och håret flyger och armarna viftar och sen flåsar man också. Ja, så nu vet vi definitionen av pw. 😉

image (40)Tänk att jag bor såhär vackert. Så nära vattnet. Jag älskar det!

När jag kom hem var det lagom mörkt för att jag åter igen skulle kunna knycka tillbaka ”MIN” bänk som någon envetet flyttar på hela tiden. Så… jag gick och hämtade en annan bänk, och släpade den så det gnisslade över hela området, ställde den på det stället där ”MIN” bänk stod och sen lyfte jag ”MIN” bänk, adrenalin-påslag. se, och ställde den där den ska vara. Precis där.

image (41)Sov så gott bänken.

Nu ska jag försöka sova!

GODNATT!

KRAM/lillafrun

Att ha en tisdag.

Hej i eftermiddagen!

Det där kaffet i morse och mannens peppande ord gjorde mig på bättre humör och jag fick energi att tag i dagen. Eller energi, i alla fall viljan. Lagade tre matlådor med sesam-panerad torskfilé, kokta grönsaker, sallad och dill- och romsås. Perrrrfekt (då kan jag äta det lunch,middag,lunch tills M dyker upp imorn… haha!) Och så bestämde jag mig för att ta steget ut genom dörren och väcka benen och andas friskluft, för det får mig alltid på bättre humör. Till min förtjusning var det alldeles ljumt ute. Grått, men varmt. Och vips sken solen stundvis också under min löptur. När jag kom hem hade jag support ifrån mannen hela tiden, genom mina superset för biceps/ triceps  och genom core-övningarna, på bland annat den där jädra (pilates) bollen som gör att magen krampar. Och neeej, jag har minsann inte gett upp (Inte DU heller, va!?) den där squat-utmaningen, så som final blev det 170 benböj. Tack M, min livscoach och PT- online, dygnet runt. Tack för allt.

Efter matlagning och träning så klädde jag mig i våriga kläder och drog  mot skolan. På vägen bröt jag ett katt-bråk och fick hjärtklappning av dom arga fräsningarna. Sen övade jag , åt lunch och nu i eftermiddag har vi skrivit på det sista av rapporten. Cirka en halv sida, sedan är vi framme! Så nära nu. 

Maj månad. Så otroligt vacker månad. Men jag tror inte jag varit med om något år när jag känt mig lugn denna månad. I skolan är det här den värsta månaden på typ hela året. Det ska redovisas, rapporter ska skrivas, utvärderingar göras, instrument-kurserna ska examineras, det är konserter och Gud vet allt. Och sen är man skoltrött och inte jättesuperpepp på att plugga. Man känner att det är nära nu, snart så. Och mitt i allt det där, stress och opepp, ska man hinna njuta av att det är maj, som är en så vacker månad och hinna fatta att sommaren är på väg och allt det där.  Ja, det är tusan inte lätt!

IMG_7101

Sprojlans ny jeansjacka ifrån Gina tricot. Sprojlans nya chinos ifrån h&m. Halv-ny halsduk ifrån kappahl. Halv-ny stickad tröja ifrån Vero Moda. Supergammalt skärp ifrån någonstans… och converse på fötterna- såklart!

IMG_7103

Citron-gul tisha ifrån Gina tricot. Finns i tusen färger och kostar 99 kr. Fett skön!

(Trooor du att jag kände mig lite sådär…ehh, dum? När jag ramlar ut på balkongen med kamerastativ, kamera och fjärrutlösare (ja, hur trodde du annars jag skulle lyckas ta kort på mig själv?) och där ute på backen står såklart en rar granne och undrar ”vad ska du göra?:D” …. jo, förstår Du… jag ska göra något viktigt.. eh. Fota dagens outfit, till min blogg!:D 

Piiiinsamt. Men äsch. NU visste han ju så då var det bara posera och låtsas som ingenting. Jag gör mycket för dig, kära bloggläsare! 😉
IMG_7106

En tisdag som började i depp över väder och maj-stress och ingenting kändes riktigt bra. Men med några enkla knep, såsom  ett samtal med mannen, matlagning, ett träningspass och en lunch med vänner så var jag helt plötsligt tisdagspepp ändå!

Nunu är jag redo för middag. Och den tänker jag äta ute på balkongen i alla varma grader och sooool!  Och sen ska jag upp på skolan igen för återträff med älskade Gambia-gänget!

HA EN SKÖN TISDAGKVÄLL!

– Och DU!  Du som har en trädgård? Kaan inte du njuta lite extra ikväll då, om du ska ut och grejja alltså, för min skull? Jag är så förbaskat avund på alla som har hus och trädgårdar nu.  Jag vill också ha!!!

KRAM/lillafrun