Plötsligt är det september. Det allra ivrigaste från sommaren dimmas så smått ut i både natur och kropp, men än är mycket grönska, blomning och ljus. Vackra vackra september, en favoritmånad. Var tid har sin charm. Så är det verkligen. Efter sommarens alla kalas, brukar jag ge mig själv lite husmorsvila. Älskar att baka och laga, men paus är alltid gott. Med sensommaren och tidiga hösten, vaknar inspirationen till liv igen och till skillnad från önskan om ”snabb men god sommarmat”, vill jag nu stå vid spisen i timmar. Safta, sylta, prova nya grytor och fylla frysen med nybakt bröd. Jag och ungarna dammade av ett gammalt kärt recept häromdagen!

-Storans Grötbullar

(16-20 bullar)

Vad behöver jag?

2 dl havregryn

3,5 dl vatten, kallt

50 gram smör, rumsvarmt

25 gram jäst

3 dl mjölk, fingervarm

1,5 tsk salt

2 msk ljus sirap

8-9 dl vetemjöl (byt gärna ut ett par deciliter till exempelvis grahamsmjöl)

Och hur gör man?

1. Koka ihop havregryn och vatten till en gröt i en kastrull. Lägg smöret och låt det smälta ihop med gröten. Låt det svalna.
2. Smula ner jästen i en bunke. Tillsätt mjölken och blanda tills jästen lösts upp. Tillsätt gröten, salt, sirap och vetmjöl, lite i taget. Blanda ihop allt till en smidig deg och knåda den i några minuter. Låt degen jäsa under bakduk i ca 50 minuter.
3. Dela degen i 16-20 bitar.
4. Forma degbitarna till runda bollar och lägg dom på en plåt med bakplåtspapper. Platta till dom lite lätt. Låt bröden jäsa under bakduk i ca 30 minuter. Sätt ugnen på 230 grader.
5. Pensla bröden med vatten och strö över vad du önskar, havregryn eller vallmofrön, eller kanske inget alls? Jag gjorde på alla tre sätten.
6. Grädda bröden mitt i ugnen i ca 14-15 minuter. Låt dom svalna på ett galler under bakduk.
7. Ät sedan med (nästan olagligt) mycket smör och ost på och typ svimma på kuppen, av hur gott det är..!

Vi drog till med trippelsats och hujedamig så trötta vi var efteråt. En stund på sofflocket fick det bli.

Det är onsdag och vi letar och letar.

Efter kissekatten som nu varit borta i fem dagar. I natt vaknade jag av att jag drömde att Fransson kom hem igen… snyftade för mig själv sedan, när jag insåg att så ej var fallet. Jag är så himla kär i den katten så ni anar inte. Han kom till oss när jag var mitt i en inre process, förstår ni… ”vad svamlar hon om?”. Jo.. ni minns, när jag sa åt mig själv och Duktiga Flickan, att jag är värd att vara snäll mot av mig själv, att jag inte ska fylla livet med en massa krav på mig själv, än hur mycket jag älskar allt jag gör. Jag är ingen maskin och behöver vara rädd om mig själv också, inte bara alla andra. Mitt i allt kom Fransson. Lade sig i mitt knä, där jag satt på sofflocket och kände mig deppig… själaskavet var ett faktum. Jag är högst förtjust i ”den nya versionen E”, som använder sin energi och iver till en drivkraft, när jag önskar. Men som också kan bromsa. Och nu saknar jag Fransson ännu mer. Håll en tumme för oss att han kommer tillbaka!

Emmeli