Snart, snart är det här året slut.

Och kanske har jag aldrig känt mig så redo och så otroligt pepp, på ett nytt år. Känslan av nystart. Jag behöver den. Nu.

Men först, en liten tillbakablick på året som gått..

…

Januari.

• 

• 

• 

• 

Fylldes med snö och många kallgrader. Klass tre-varning, snösmocka på plötslig ingång, och paniksträvandet av gamla lagården ett faktum. Vi röjde ur och gjorde lagårdsstall-delen ”bebolig” för hästarna. Försökte, men lyckades ej fullfölja det där sista slutvarvet färg på övervåningens golvlister.. ett tydligt tecken på att vi slappnat av efter otroligt intensiv renoveringstid. Vi åkte skridskor på sjön och umgicks med matlagsvännerna. Och känslan av avsky för corona var större än någonsin. 

…

Februari.

• 

• 

• 

• 

Vi åkte spark i bästa månskenstid. Jag hade väldans mycket tankar i huvudet. Drömde om större trädgård. Beställde hem alldeles för mycket fröer. Tankade energi tillsammans med Fjödur. Och dukade upp ännu ett ute-fika, nu med semlor och mor och far på besök. Ett tu tre, började jag må illa, så illa. Och mycket riktigt.. vi väntade på ännu en liten vän..  

…

Mars.

• 

• 

• 

• 

Så. Hejdlöst. Illamående. Och. Trött.

Att ro HemmaMammalivet dessa dagar, var en pärs. Men med ”en dag i taget”-strategi, powervilor här och där, som i hästhagen och gott teamwork med den skäggige, så gick det. Att bara drösa oss ner i en södriva och skratta åt ”eländet”, var gott. Vi var också igång med Projekt Matrum. Jag och barnen bakade en massa bullar också, och njöt ute på bron med fika och smygvärmande sol mot kind.

…

April.

• 

• 

• 

• 

Vi firade påsk. I covid-bubbla. Tack och lov lindriga varianter för oss alla. Tre av fem som testats positivt. Dom andra två, minstingarna, kunde vi ej testa men ändå nästan anta att dom var smittade, dom också. Odlingspeppen var trots allt enorm, i lilla stökrummet vi tvärt röjde ur där uppe och döpte till ”Odlingsrummet”. Medan smak och lukt höll sig borta, vecka efter vecka, men orken sakta kom åter mer och mer, började vi skapa vår ”Blomster- & Köksträdgård” där ute på gården. Han och Hon, stod och kramades på en klippa. Alltid en bra idé. En kram.

Maj.

• 

• 

• 

• 

Graviditetsillamåendet drog sin kos. Efter fem veckor HELT (!) utan lukt och smak, kom dessa sinnen sakta åter. Aldrig i mitt liv har jag njutit så av tussilagodoft. Ej heller av den i vanliga fall så självklara synen av MammaMormor och Liten, kramandes. Men denna gång, var det lääängesedan. Vilken lycka nu! Det var en kall, sen vår.. men mycket vacker ändå. Vi varvade vårbruk, vardag, arbete med att dra på utflykt bara vi själva och med vännerna. I slutet av månaden, berättade vi bäbis-nyheten här för er, njöt årets första rabarberkaka, häggblom och försommarvärme.

Juni.

• 

• 

• 

• 

…

Åh, juni.. min favoritmånad på året. Så mycket vackert att det stundsvis gör ont. I år var inget undantag. Vi jobbade på med odlingarna, för fullt. Mamma och Pappa var här och hjälpte oss att sätta potatis för första gången i våra liv. En utav årets höjdardagar när jag minns tillbaka på året. Vi fyllde också trädgården med en massa älskade människor, för storkalas. Det första storkalaset på vad som kändes som ”en evighet”. Så firade vi in sommarlovet, tog första doppen i sjön, firade midsommaren.. och Livets första slåtter drogs igång…!

…

Juli.

• 

• 

• 

• 

Livet och sommaren i sitt esse. ”Tack för idag, slut även idag”, löd orden när vi i sena sommarnatten stupade i säng efter ännu en idog, arbetsam, alldeles UNDERBAR dag. Vi mådde väl. Bad i hav och sjö, en början till skördande, pannkakslunch under äppelträdet, trädgårdsarbete, en bäbismage som växte och växte, en minisemester med Farfars husbil, häng med våra storfamiljer och väldigt, väldigt många timmars arbete med höskörden. Men ”hästbönderna” hade inte kunnat få ett bättre nybörjar-år. Skörden blev helt enormt fin! Kommer aldrig glömma den hjälp vi fick av vänner och familj under ”bal-party-dagarna”. Månadens sorgligaste; att älskade lilla Stickan, lill-katten blev påkörd. Månadens absolut ljuvaste; natten vi sov uppe på fjället, nakenbadade i sjön hela familjen, värmde oss vid elden till kvällen och somnade med absolut tystnad och bara skogens sus i kring.

…

Augusti.

• 

• 

• 

• 

Nu var Blomster- och köksträdgården i sitt allra, allra vackraste och mest skörderika jag. Som. Vi. Njöt. Allihopa! Det åts färska grönsaker varje dag. Att bara gå bland dom prunkade bäddarna, var så härligt. I skogen tankade vi energi och plockade blåbär. Och jag band buketter för glatta livet, medan ni var världens finaste och stannade vid vägkanten och ”grab & swish”:ade. I slutet av månaden började min ländrygg strejka ganska rejält och sommarens och graviditetens ”över-energi”, att sina. Skolstart för vår förstfödde, aj mitt hjärta. Men så lyckligt på samma gång, förstås! Nu började preggoveckorna mellan 30-40..

…

September.

• 

• 

• 

• 

Migrän, migrän och åter; migrän. Jag hade oräkneligt många migränanfall och det var så förfärligt jobbigt, faktiskt. Ett anfall så kraftigt att det slutade med ambulansfärd till sist, då ”man” (den sjukvård vi var i kontakt med) inte vågade utesluta en stroke och med tanke på lilla livet i magen, var det ingen ”chans-mån”. Men, det var bara ännu ett väldigt kraftigt, strokeliknande, anfall. Mellan dipparna, var jag ändå pigg. Vi skördade i massor. Kokade äppelmos och mustade. Fick drömskörd av potatis. Frosten nöp, solrosorna sköt i höjden och nu började en spännande tid av väntan inför bäbis, samtidigt hejdlöst oro inför en stor operation inom storfamiljen.

…

Oktober.

• 

• 

• 

• 

…

November.

• 

• 

• 

• 

Lyckans besked på ultraljudet av Lillminstings höft, ”inte tillstymmelse till klick” fanns kvar och ingen skena behövde den lilla bäbisen läggas i. Nu kunde den oroliga mamman pusta ut. Och med ens kändes livet härligare. Bottenlöst förälskade, hela familjen, i den nya lilla människan vi välsignats med till vår flock. Vardagen var ny, vi tog det varsamt framåt. Att fodra både barn och djur, se till så att alla mådde bra, var hela och (hyfsat)rena, att det fanns mat i kylen, att bilen fungerade… alltsammans kändes nog och vi lät det vara så. Småungarnas småttingsjukor avlöste varandra och energin var en balansgång. Den skäggige och jag klappade varandra ömt och teamkänslan var starkare än någonsin.

…

December.

• 

• 

• 

• 

.. och så blev det årets allra sista månad. Livet har pågått. Vi har adventsmyst, pysslat och påtat i den mån det funnits energi och på kuppen har vi uppskattat och njutit av det lilla vi mäktat med, så otroligt mycket. Jag minns små friska luften-äventyren alla tillsammans, HemmaMammans decembermorgnar tillsammans med barnen, pepparkaksbaket med ungarna, stunden när jag skrev alla adresser till älskade vi skickade julkort till. När vi tänt adventsljusen, små klokskaperna som ”Nissen skickat” till barnen. När vi bakat och lagat för att sedan ge bort till älskade. Kvällen när vi klädde granen. Jag minns också själatrötthet, oron över komplikationerna för älskad. Den helt kaosartade fredagkvällen när mannen var på julbord och jag var hemma med barnen, inställd på fredagsmys men möttes av magsjuka, istället.. ammade liten jättehungrig bäbis samtidigt som jag fångade treåringens nivetvad i hinken med andra handen. Så mötte vi julhelgen. Så glad för julaftonen som blev så fin och mysig. För sedan har vi haft sjukstuga… igen. Denna höst går för oss till historien som den mest småttingbacilltäta, någonsin. Och jag vet att vi inte är ensamma (kämpa, kämpa alla ni andra småttingföräldrar!).

Med dom orden sagda, konstaterar jag att 2021 varit både högt och lågt. Så är ju livet. Men, vissa perioder känns smått extrema, ni vet.. När det är väldigt högt och väldigt lågt, som ska försöka samsas på ett näst intill omöjligt vis. Det går förstås, på något vis, ändå.. men att hjärtat ömmar lätt och själen hostar lite.. det är inte så konstigt.

Mycket huvudbry, oro och värk i hjärtat. Som samsats med den största tacksamheten, glädjen, lyckan och kärleken. Varje dag, är en gåva. Alltid, oavsett. Dagarna som går, det är livet.

Och vi tänker i alla fall fortsätta att ta vara på dom, allt vi bara kan. En dag i sänder.

Tack för dig, 2021, du lärde mig mycket.

Bring it on, 2022!

Och TACK, alla våra fina följare. För att ni hänger här med oss, ”drömgårdslivare”. Tack för er aldrig sinande pepp, hjärtan och värmande ord. Vi ses nästa år!

Gott nytt år, från oss till er!

Emmeli