Att slå sig ner i lugnan ro en stund, låta händerna skapa. Det är bland det bästa jag vet.

Nu hade vi precis kommit hem från lilla skogsturen, jag och Lill-Olof. Bebben slumrade nu i vagnen och jag tog mina skogsfynd och slog pysselläger inne i köksträdgården. Att regnet beslöt sig för att komma åter med besked, det struntade jag i.

Rotade fram den gamla halmstommen som varit med i många år. Blomstertråden likaså, som jag också återanvänt flera gånger. Knipsade nypon från rosenbusken och tog mossan och fånget med hallonris.

Sen fick det bli som det blev.. ”resan är målet”, brukar min storasyster säga och det håller jag så med om. Det viktigaste här var inte hur resultatet blev utan känslan under tiden.. djupandas, filosofera, känna regnet drippa ner på kinderna och det där hemtama ljudet sedan barnsben; regndroppar mot regnjacka..

Först, på allra enklaste vis, band jag mossa runt stommen. Det är liksom inte så noga.

När mossan var på plats, tog jag små nyponkvistarna och bara stack ner på lämpligt ställe, ser du? In genom blomstertråden som höll fast mossan. Inte krångligare än så. Sådär höll jag på tills jag kände mig nöjd.

Fullkomligt älskar dessa färger. Och hösten. Hösten! Vilken ljuv tid, tycker jag.

Snodde ett varv med blomstertråden och tvinnade en liten enkel ögla..

Sådärja!

Nu hänger den där ute på bron och sprider tjusighet..

.. vi kikar på den, och så blundar vi för stöket vid sidan av, som viskar om att det råder badrums- och tvättstugebygge alldeles innanför dörren.

Må så gott tills vi hörs igen!

Emmeli