Det blåser ishavsvindar, solen kämpar för att värma oss där vi fixar och donar. Graderna sjunker… vi går mot vinter.

Och vintervilan…

Jag känner hur jag både är ivrig och hur ivrigheten också steg för steg byts ut mot något annat. Ivrig, över att boa in oss. Samla ihop oss. Knyta ihop säcken. Bädda om. Packa ihop. Ställa in. Skala ner. Pusta ut.

Saktar ner…

Välkommen in i vår vintrade köksträdgård..

Samtliga bäddar är nu generöst strösslade med dom där blöta, sura höbalarna som är tagna längst ner på lägdan där det nästan aldrig torkar och än mindre i år när vi slog hö så sent.. perfekta höbalar, att strössla bäddarna med nu, alltså. Täcka. För det är ju så vi gör, täckodlar. Täcket ger bäddarna härlig näring, håller fukten och så skrämmer vi bort ogräs på samma gång.

Sånär som på några blad sallad som kämpar på, en tuss persilja jag önskar kunna skörda färskt så länge det går (resten är intaget, finhackat och fruset) och förstås grönkålen, som klarar sig så oerhört tappert ända till mitt i vintern. Ja, utöver det, så är bäddarna tomma. Det ska tilläggas att det här är första gången jag gjort ett så ordentligt höstande.. kan av erfarenhet säga att det, om man nu inte hinner/vill/orkar/kan/osv hösta fullt ut.. så väntar en vår där längre fram.. som kommer komma med ny energi och lust att dona. Det som inte hinns med nu, finns kvar. Så är det.

Jag känner mig redo för senhösten nu.. känna tryggheten i att löven släpper taget, ännu en gång. Att marken färgas vit av frosten. Naturens färger suddas ut. Blyertsgrått och kargt, möter stilla och vilsamt. Tid för tanke, djupa andetag och reflektion.

Var sak har sin tid. Var tid har sin charm..

Emmeli