Februari avslutas med en sådan färdig-känsla.

Så redo för framåt, mars! Nu.

Och för att riktigt vrida ur februaritrasan avslutar vi månaden med ”var är dolda kameran?”-dagar.

Jag och barnen liksom slirar oss fram. Några småstunder från senaste dagarna;

Ponnyn, som ju alltid får gå lös med oss om dagarna och alltid så snällt följer med in i hagen igen, bestämmer sig nu för att bränna av i galopp, från oss, med världens busigaste kroppsspråk. En ponny på rymmen, mao. Tillsammans med barnen och gott i hinken lyckas vi vissla hem honom.

Jag finner mig i köket, tänker att jag ska kalasbaka med barnen… men behöver först stå och tarva mig fram i något slags diskberg som tycks öka i volym, trots att jag vevar i rykande fart fram med diskborsten.

Känner av en tystnad jag inte känner igen… och blir varse några sekunder senare, om att Lillminstingen funnit burken med ringblommesalva. Ni vet, den som endast är gjord av fett, fett bivax, olja och ringblomma? …Han har kletat salvan överallt, på golv, möbler och ej att förglömma; hela sig. Hela håret står på ända. Ner med honom i badbaljan och fyra schamponeringar senare, så ser håret förstås likadant ut.. milda schampon hjälpte inte mot det där ett jota. Men han doftar väldans gott och är nöjd så vi fortsätter bakandet.

Inne i badrummet sitter nästa badnymf. Den ena som varit hemma från skolan ett par dagar med en mildare variant av förkylning (hurra, finns det såna, vanliga sjukor nuförtiden!? Hallelujah). Kaka efter kaka är igång att påbörjas… men nånstans in i framplockandet av ingredienser inser vi tre, fyra gånger att ”nähäpp, den DÄR ingrediensen har vi inte hemma”, eller ”den DÄR ingrediensen har vi liite för lite utav”… till sist finner vi en sketen kaksort vi kan göra… medan jag sköljer ur håret på nu den tredje badande ungen, …hinner ena plåten (av endast två) med kakor, brännas i ugnen. Nåväl, en hoper kakor blev fina och goda, det räcker så.

Nånstans i försöken av lugna, djuuupa andetagen är två småttingar i full färd ut på skidtur och behöver hjälp med skidorna, NU. Det har blivit isgata ute på gården och det liksom flyger fram ungar. Trots att dom både skrattar och stundvis gråter på grund av rumpfall mot hård, ptja vi kan säga puckelpistliknande backe, så skrattar jag så att jag tror att jag ska kissa på mig (braa mamma), där skidåkarna vevar sig fram med stavar och skidor i ett enda romul.

Samtidigt gal tuppen och undrar var dagens portion av matrester är.. jag stannar upp och drar några djupa och småskrattar åt spektaklen. På rad står hästarna i hagen och agerar publik med ansiktsuttryck som säger ”vad i hela friden håller ni på med!?”.

Dagar som denna, (som ju på ett sätt är ”alldeles vanliga dagar i hemmalivet”,) .. kan HemmaMamman stundvis undra; Var äär personalen?

Och nånstans, så tänker jag att vi kommer att minnas dessa dagar med sådan värme. Hur vi grejade på. Tillsammans. Samarbetade. Gav oss den på att inte ge oss. För livet är inte otjorvigt, inte alls. Och än om det stundvis känns som att både skratt och gråt är lika nära, så väljer vi det förstnämnda, så länge vi kan. Hör ena scoutlagen ljuda inom mig; ”En scout möter svårigheter med gott humör”. Går det bara lätt som en plätt ständigt, lär vi ju oss inte att kämpa när motståndet är ett faktum. Motstånd på vår ovan beskrivna ändå väldigt trevliga nivå och också på betydligt jobbigare sätt.

Och just det, kämparglöden, är något jag så vill ge barnen. Att kunna koppla på en ”nä nu, tusan!”-känsla. Få dom att förstå, att nå drömmar och mål, i stort som smått, inte handlar om att ”bli serverad alltsammans på silverfat”. Det är oftast hårt, hårt arbete och enträgenhet bakom. Jag vill lära dom, att kämpa och ge sig den på saker dom tror på och vill. Inte ge upp i första taget. Inte i femtionde, heller.

Emmeli