Här följer en text som bubblat inom mig en tid nu.

Och innan ni börjar läsa, vill jag bara säga att dessa ord inte är riktade till alla. Du som känner dig inspirerad av orden, dom är till dig. Och du som bara blir provocerad, sluta läs!

Och kom ihåg att jag berättar om vår upplevelse nu. Kom ihåg, att alla barn är olika! Alla barn är olika. Behöver olika. Att liv ser olika ut. Förutsättningar… finns och/eller kan skapas, olika. Och så vidare. Orden är heller ingen kritik åt något håll. Nej, orden är nog helt enkelt bara till Dig, du som liksom jag, en gång tvivlade, på din egen förmåga, att ta hand om dina barn, helt och hållet, den första tiden i deras liv….tvivel, jag är så otroligt glad över att det snabbt började försvinna då lyssnandet på hjärtat tog över… och nu har tvivlet totalt försvunnit… sedan länge. ”Jag lever i ett kvitto på att hjärtat hade rätt”, säger jag…

Tänk att det ska kännas så märkvärdigt..och ibland så udda…

..sådär så att jag nyper mig i armen, för att jag är så otroligt tacksam (och STOLT!?) över att få vara med om denna tid i livet. Hemma, tillsammans med våra skatter. Att det är jag (och förstås pappan, när han är hemma) som får ta hand om dessa små stora liv, helt och hållet, deras första tid i livet.

Tänk att vi, särskilt jag, ibland ställs inför, att behöva argumentera och förklara… förklara, det egentligen mest självklara och naturliga.. ? -Att vilja vara hemma och ta hand om sina egna barn”, ”att välja bort förskola”…. jag svarar alltid lugnt, tryggt och sakligt. Ja, nu gör jag det. Tills för några år sedan fick jag hjärtklappning.. för än om jag lyssnade på mitt hjärta, följde det, så kunde jag inte fullt ut veta.. ”kan man verkligen hoppa över förskola?”…och alla med sina argument för förskola, var så säkra på sin sak…fast jag förstår ju nu, att dessa inte hade/har en aning om hur det är att på fulltid vara hemma med barnen.. eller, att dessa är insatta i hur fint och fulländat ett hemmaliv kan vara.

Eftersom vår förstfödde var på förskola några timmar i veckan, redan som 1,5-åring, det året vi var nyinflyttade här på gården och sannerligen behöva hjälpa alla tömda fickor.. så hade han sin plats kvar även när han blev storebror. Den platsen utnyttjades sparsamt men till sist ingenting… men då hade vi inte tryggheten att säga upp den, trots att jag så tydligt minns hur jag, när hans lillasyster var några månader och han skulle börja sina femton timmar i veckan, ”som man ju skulle göra”, undrade ”men, får man verkligen göra såhär!? LÄMNA bort sitt barn fastän jag är hemma med ett annat!?”… Tack och lov var (och är) Minimannen en tydlig liten människa och snabbt förstod vi att han inte önskade vara ifrån sin flock mer än möjligtvis en liten dutt, …när man är först ut finns det ju inte så många polers att leka med till en början liksom… men det har det ju sedan gjort, eftersom ungarna duggat tätt. Med andra ord, har vi svårt att säga hur det skulle vara för ett barn som är ensam i sin skara, har långt till äldre syskon.. osv. Vi vet ju till exempel nu ej heller hur Lillminstings variant kommer att se ut… närtiden känns självklar, men säg om något år.. vi tar det som det kommer.

Varför en dutt hjärtklappning då? Jo, jag kunde inte säkert veta, att det ”skulle gå bra”.. för barnen var så små ännu, tänker på tiden när vi hade tre hel-hemmabarn samtidigt. Men så har nu två utav barnen börjat skolan och hunnit vara skolbarn ett bra tag.. och allt har gått som en dans och här har jag också märkt, att det minsann inte bara är små småttingar som tycker det är härligt med hemmaliv, utan även större barn…

att få sluta tidigt, direkt efter skolan varje dag.. mötas av öppen famn, kunna ta med kompisar hem hit och dit, mumsa nybakta Mammabröd eller småsyskonbakade bullar till mellis, läsa läxan i lugnan ro under ljusa eftermiddagen, ha chans till tråkig tid…. tid för vila och kreativitet, alltså…. i det schema som förstås är mer fyllt nu, än som litenliten.

Ni förstår kanske.. Att nu med nummer tre, har vi känt noll tankestvång om att ”Bertil MÅSTE hinna gå på föris innan han börjar förskoleklass”. Nä, som den uppmärksamme kanske märkt, så har vi till och med struntat i det. Hade han bett om det, självklart hade vi lyssnat och ordnat det. Vi har hälsat på några gånger, lekt lite ute… men alltsammans har känts helt och hållet överflödigt och mest bara som en strulig grej att få in i vårt härliga hemmaschema. Lugna lunken och våra rutiner här hemma,…lugna morgonen, gårdsbestyren och ej heller dumt i en syskonskara om fyra barn, att få tumistid med sin mor.. för några såna timmar säger bara vips och sen är skolsyskonen hemma igen och vi njuter eftermiddagen bara vi eller så kan kompisar kan drälla in eller vi drar iväg på egen lekdate allihopa..eller så kommer morfars på eftermiddagshäng eller ja, ni förstår.

Och så små-ler jag lite åt.. att många faktiskt tror, att barnet inte kan utvecklas och lära sig saker om ungen hoppar över förskola….?

… om de bara visste, tänker jag.., där jag står och tittar på min händige, nyblivne sexåring som står vid spisen och lagar sin lunch världsvant, efter att ha vattnat sin alldeles egna gurkplanta som han drivit upp.. den som har en mogen gurka vi skördade till middagen just. Lillvännen, med en hjärta av guld, som bryr sig så otroligt mycket om andra, både djur och människor. Han som inte har det minsta bekymmer att kunna dela med sig, eller våga i sociala sammanhang. Som älskar att räkna, skriva, pyssla och uttrycka sig på olika sätt.. tänker på våra spelstunder här hemma, när han diggar vid trummorna och jag sitter vid pianot. Eller när vi grejar med olika saker tillsammans och han så starkt känner att han är en viktig del i det vi gör.

Inför livets första fotbollsträning i våras, halkade jag åter tillbaka till osäkerheten och tänkte; ”hur ska det här gå nu då? många här har han aldrig träffat? tränaren är helt ny för honom? in i den där stora klungan? kommer morsan också måsta sparka fotboll”… men icke. Överlycklig över att äntligen få börja spela fotboll, precis som storasyskonen. Han kutade in i gänget och sen var fotbollsglädjen igång! Och nu är det bara veckor kvar… sen börjar Lilla Mästerbagare B, förskoleklass, skolan liksom! Och han är så, så taggad.. på precis allt. Efter en hop inskolningsträffar senaste månaden tillsammans med blivande klassen och drömmigaste förskoleklassfröken, så känns det bara så härligt och självklart.

Denna pepp hos småvännerna, inbillar jag mig, är så himla stor då dom i lugn och ro sedan födseln, fått utveckla sin inre trygghet, ta sina utvecklingssteg i sin takt och puttandet ut ur boet har fått ske så naturligt. Jag tror på att trygghet och självständighet, utvecklandet av känslor, att kunna förstå och sätta ord på dessa osv. utvecklas som bäst, när barnet får ta det hela i ro, när barnet kan slappna av i trygghet och förstår att det aldrig kommer att bli tvärlämnat i panikgråt som en liten plutt, på en plats som inte är trygghet, med en människa som inte är trygghet.. ”mamma eller pappa finns här, alltid”, är en utav gulddelarna vi fått ge hemmabarnen.

Sinom tid blir barnet större… och nyfikenhet väcks, till att VILJA LÄMNA. Där är vi nu, med nummer tre. Lifegoal, suckar mamman… det är så otroligt häftigt att bara låta barnen få vara barn, först. Att starta livet mjukt och tryggt. Tillsammans. Det finaste vi har. 

…

Så. Till dig som funderar. Men kanske inte vågar tro på, att du ”räcker”. Till dig vill jag bara säga, att känner du en lust, vilja, har orken till ett hemmaliv, din alldeles egna lilla dagverksamhet.. (som inte alls behöver ske på en gård med djur och odling) , .. så vill jag bara peppa och säga; våga prova. Våga följ hjärtat och prova. Våga lyssna till behoven hos just ditt och dina barn. Inom syskonskaran kan det vara väldigt olika… vi har tagit alltsammans en tid i taget, utefter livet.. och varje barns behov och önskningar. Det behöver inte vara allt eller inget, .. det finns återigen många små gyllene medelvägar. Våga hitta er alldeles egen..

…

Idag känner jag barnens pepp inför sommarlovet. I smyg är jag lite vemodig också, då dagen idag känts så speciell. Som att det på ett sätt, innan livet blir sommarlov, har varit vår allra sista hela riktiga, vanliga, underbara hemmalivetdag tillsammans… för mig och småbrollorna.

Tårarna trillar när jag läser mina egna ord som skrevs för precis sex år sedan.. läs de HÄR om du vill.

Tack lilla B för den här tiden, livets första, sex år långa, kapitel i livet. Mot nya äventyr nu! .. och morsan är så lycklig, som får haka på, på det också! Men först, först, först… ett långt, långt sommarlov. Tillsammans.

Såå nära nu… tvagar ungar, fixar små frökenpresenter, plockar fram finkläderna… hör ”Den blomstertid nu kommer” ringa. Påminner mig själv om snyft-näsduk till i morgon…

Emmeli