Alla borde ha fått varit med på eftermiddagens föräldraträff.

Ett helt gäng av par som sitter kring ett stort bord. Jag och mannen ramlar in, sist av alla, slår oss ner bland gänget och känner oss rätt hemma, bland blöjor, barnvagnar och betydligt äldre blivande päron. Fröken Jag-kan-aldrig-vara-tyst ställer frågor, snyftar till förlossningsfilmen och skrattar högt åt dom två barnmorskornas dialog sinsemellan. Ja, jag njöt, helt enkelt. Och nä, jag var inte den enda som både grät och skrattade.

Om jag säger såhär: Vi är i norrland. Sannerligen.

Ja, he ä´som int så lätt alltid, att veta när vattne gå. He kan spläscha ganska så bra, eller också inte. He kan ju också ba va nå pink eller som på schluute av graviditeten så ha man ju ganska mycke flytningar. Men he denne löse sÄ! Ja, he ä ju int som i Ståckhålm, då man gett ringe och kolla om he ens finns plats!

Alltså. Ett par timmar, där vi pratade om förlossningen, med ord som spläscha och Ståckhålm.

Och nu är det kväll i den lilla norrländska staden.

Jag har en späckad dag i ryggsäcken. Med bland annat ett besök hos barnmorskan. Magen följer kurvan mitt i prick, Litens hjärtljud var lika vackra och tuffande som vanligt och själva preggot mår bra. Jag är så tacksam. Och nu ligger jag i soffan och har puffat kuddarna bakom ryggen och bäddat om mig med den mysigaste filten. (Perfekta julklappen till någon du tycker om, du hittar den HÄR)

Tanken är att börja med summeringen av den loggbok som jag fört under dom tre praktikveckorna. Med lilla macen på magen, så funkar ryggläget perfekt för uppgiften. Med det där huvudet som ska skriva en massa kloka ord… det kan det bli svårare med.

Ovanför vår soffa, hänger ett spegelfönster. På det, lyser ett julig ljusslinga. Och min hemmapysslade lummerkrans har också fått plats där.

Så ja, nu är det kväll och ljus och ljusslingor brinner. Jag ligger med benen högt och är redo för en kväll i ryggläge. En måndag med många intryck. Livet alltså. En gåva!

Kram/lillafrun