Det är lätt att man försvinner bort i sin värld, tappar perspektiv och hamnar i tunnelseende.

Jag försöker att inte göra det. Ibland lyckas jag, ibland misslyckas jag.

I morse när jag vaknade, så var det givetvis väldigt skönt att vakna utvilad och jag tänkte att nu tar jag helt enkelt en lugn förmiddag. Men jag lyckades inte riktigt, jag kan ju inte blunda för vad som måste göras liksom. Det är verkligen inte min stil. Så, snabbt kände jag mig stressad, blev på dåligt humör och munnen på mig, förvandlades till ett bestämt streck.

Så småningom åkte Jag och M ner på stan för att handla, utan större tankar mer än att det behövde gå fort och att vi behövde handla det som fattas för att vi ska kunna laga, exakt, den mat vi vill äta denna vecka.

När vi handlat färdigt och går ut ur affären, hör jag en kvinnas röst. Ord, ord, ord. Jag hör inte vad hon säger. Jag vänder mig om.

Hon sitter där borta, på kalla marken. Ensam. Och ber. Om pengar. Och hon skulle förmodligen göra vad som helst för att hoppa i våra kläder, in i vår värld, den som jag för stunden tycker är lite halvjobbig.

Jag fick en käftsmäll. 

Och väckte ur mitt tunnelseende, hamnade på jorden igen och såg med andra ögon. Vi tömde fickor och plånböcker på lösa pengar. Hon blev glad och log. Jag grät. Och sen var min mun inte längre som ett streck. Hjärtat värkte, av tanken på världens orättvisor. Hjärtat värmde, av tanken på hur bra vi har det. Livet är inte rättvist.

Vi skänker pengar varje månad. Denna månad har vi skänkt extra, till dom drabbade i Filippinerna. Har Du möjlighet, gör det du med. Inte bara till Filippinerna, det finns människor bara bakom knuten, som behöver hjälp.

Jag kan inte vara en ängel och fixa till denna värld, helt på egen hand. Än hur mycket jag önskar att jag kunde. Men, jag kan göra något. Du med.

KRAM.

/lillafrun