Känner du? 

Om du blundar, och fantiserar… känner du vårsolen mot den vinterbleka huden och den lite vintertrötta kroppen? Den värmer. Hör du fåglarna kvittra och snön droppa ifrån taken? Det låter vackert.

Det gör jag. 

Visst. Det är ett tag kvar. Och visst, så njuter jag av nuet och vintern och allt det där. Men snart.

…så är det vår i luften. Och vi kommer återigen få chans att möta den där energin som kommer av den där runda, varma, värmande, D-vitaminpumpande- solen. Jag längtar.

Jag längtar.

Och visst. Är det så, att det kanske inte är just våren i sig, att lökarna ska börja blomma och att snön prompt måste börja droppa. Jag har liksom inte ens satt några lökar i marken och jag tycker ju om snö och vinter. Men det är den där grejen, att jag vet. När den där tiden är inne, då ska jag bli mamma.

Jag drömmer om att vara ute och gå med den fina vagnen, med en välmående bäbis däri. Nerbäddad i en massa mjukt och skönt. Drömbilden; jag stannar upp, sätter mig på en bänk någonstans där solen strålar rakt i ansiktet och jag kisar med ena ögat, för att kolla på Liten. Förundras och beundras. Av det där livet, som är en blandning av mig och han jag älskar så starkt, så starkt.

Och idag var vi hos morskan igen. Bebbelyan (min mage) mättes och vi fick återigen lyssna på det vackraste ljudet vi vet; dom där snabba, snabba hjärtslagen. Plötsligt pekade tillväxtkurvan rakt upp. Det berodde på att Liten bestämde sig för att göra sig så stor som möjligt, precis när måttbandet låg på magen. Bebbens rumpa stod rakt ut och vi alla skrattade gott. Det var ungefär som om att någon försökte säga Titta vad stor och stark jag är, redan! 😀  Måttet stämde ju inte, så ett nytt fick tas när vi sagt  Ja, ja, du är stor och stark. Och då var vi på mitten av kurvan igen.

Kram/lillafrun