Den var bara för mycket.

För precis ett år sedan…

Då ägnade jag inte dagen åt att morgongå i snöslask. Inte heller åt att rapportskriva, korrekturläsa, sätta ihop det kompendium som det har lagts ner en massa, massa timmar på att utforma. Jag åt inte lunch på kåren tillsammans med vänner. Jag såg definitivt inte herrarnas OS-final i sprint OCH fick sammandragningar på grund av att jag spände mig så. Jag pratade inte i telefonen, en jääättelång stund, med en nära och älskad. Jag sa absolut inte att Åh, nu har bäbisen hicka igen. Och jag var inte en massa mil ifrån M. Och det var inte tisdag.

Det var måndag. Morgonen var snortidig, magen ruskigt pirrig. Vi, jag och M, mötte gänget på flygplatsen och ingen av oss visste riktigt vad i hela friden vi hade gett oss in på; åka till Afrika. Bara vi!? INGEN VUXEN!?!?! (haha, skrattar fortfarande åt dom orden…. som om inte vi var vuxna liksom. Men där och då kände jag mig liten, oh så liten.). Jag var den där lillasystern, i vanlig ordning. Den som man måste hålla koll på om hon har pass och biljett och sådär. Och det hade hon ju inte såklart. Så paniken där i Bryssel, vid mellanlandningen, den var lite småjobbig. Men vi kom med flyget och landade i det där landet långt, långt bort.

I Gambia.

I drygt tre veckor levde vi i en liten, liten by ute på landsbygden, låååångt ifrån… allt och inget. Mycket var långt bort, men mycket var nära. Kärlek, värme och lugn. Nära, nära. Jag trivdes och mådde som en prinsessa (ja, förutom några febertoppar och magaperra under några dagar), omringad av det bästa gänget.