Alltså…
...jag får inte nog. Det är omöjligt. Att förstå, beskriva och få fatt på den här känslan. Kärleken, till det där lilla knytet som legat i min mage och sparkat, sprattlat, hickat. Åh, jag svämmar över.
Liten myser i morsans gamla babysitter från 1800, typ. Turkos och vit i färgen, kan det bli mer rätt? Gungar fint och jag blir nostalgisk och varm i hjärtat. Ja, nä, inte för att jag minns någonting ifrån min babysitter-tid, men ändå.
Nä, jag får inte nog av er. Det är omöjligt.
Hjärta Er, Liten och M.
Kram/lillafrun
Ååå. Dom är för underbara de små! Tar oss med obeskrivlig storm 🙂
Ja, det är helt makalöst!!